bjornsmagasin.se

Vad är grejen med att jag har börjat uppdatera bloggen så mycket oftare nu för tiden? Tro mig, jag är lika förvånad som er två läsare (hej mamma och pappa!)
Det bara hände liksom, plötsligt började jag uppdatera oftare. Och som så ofta med alla turer som livet hittills har fört mig på så tackar och bockar jag utan att riktigt veta vad det är som försiggår, och lutar mig sen tillbaks nyfiket, glad över att få hänga med även på den här turen, vart den nu tar vägen.

Jag drömmer sällan mardrömmar nu för tiden. Med ”sällan” menar jag egentligen ”i stort sett aldrig”, och med det menar jag ”ett par tre gånger om året”. När jag var liten var mina mardrömmar klassiska, med monster som lurar i skuggorna, elaka aliens som jagar mig, och sånt. Men numera drömmer jag oftare psykologiskt otäcka drömmar, när jag väl drömmer mardrömmar, vilket tack och lov är sällan. Den vanligaste sådana drömmen jag har nu för tiden är att jag får ett telefonsamtal från nån jag inte känner, och den här personen är övertygad om att jag har gjort honom illa på nåt sätt, och att han därför ska göra diverse otrevliga saker med/mot mig. Och något i hans lugna och övertygade röst gör mig säker på att han menar allvar, och att han kommer genomföra sina hot. Resten av drömmen består av mina fruktlösa försök att få mannen att förstå att jag inte vet vem han är, och mina försök att ta mig nånstans där han inte kan hitta mig.
Men det var egentligen inte det jag ville skriva om här och nu. I natt drömde jag faktiskt en klassisk mardröm, eller för mig klassisk i alla fall, som jag hade när jag var barn. Dom utspelade sig alltid i huset där jag växte upp (där mor och far fortfarande bor), och i dom gick jag upp för trappan mot mitt rum, och sakta men säkert försvann både ljuset från lamporna och från solen tills allt var mörkt. Och då började nånting krypa fram ur skuggorna, något snabbt, ljudlöst och hotfullt. Det rörde sig snabbt, och syntes bara som en diffus skugga i skuggorna. Förr eller senare kom det där fram till mig, tog tag i mig, och hela min kropp (min riktiga kropp, inte den i drömmen alltså) fylldes av extremt otäcka känslor.
Inatt drömde jag en sån dröm igen, fast det var ingen riktig mardröm (å herre min je, detta kommer bli knepigt att förklara..), det var en ”vanlig” dröm, men som utspelade sig som en den där skugg-mardrömmen. Typ. Alltså, en ”fejk-mardöm”, utan den extremt otäcka känslan. Skuggmonstrena kom fram, tog tag i mig, men det var inte otäckt. Vad skulle en sån dröm vara bra för? Ptja, det vete skam. Och detta var ett osedvanligt meningslöst blogg-inlägg som byggde på nån diffus lust att skriva om just detta.

Jag har för övrigt ett svagt minne av att jag har skrivit förr om mitt dilemma som jag valt att kalla ”de, dem eller dom”-dilemmat. Jag vet mycket väl när man ska använda ”de”, jag vet när man ska använda ”dem” och jag vet mycket väl att ”dom” inte är helt och hållet korrekt Svenska, som ju trots allt är det språk som mest används i denna blogg. Det känns fel att skriva ”dom”, och det ser lite fånigt ut. Men jag känner mig mossig som en gammal bibliotekarie när jag funderar på att skriva ”dem”. ”De” är dock inte lika illa, i mina ögon.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag sliter mitt hår, ligger sömnlös om nätterna, och pimplar whisky för att dämpa ångesten över detta. Inget av alternativen känns helt rätt. Dessutom blir jag fly förbaskad när folk använder ”dem” hela tiden, och aldrig ”de” istället för ”dom”, det är sånt där som får blodkärlen i pannan att explodera så hela kvarteret hör. Jag verkligen verkligen verkligen aaaaavskyr när folk känner sig duktiga när dom använder ”dem” i t.ex. meningar som dessa: ”Dem hade ätit äpplen.” Och så sitter dom där självgoda på sin stol, och sträcker på ryggen över att dom är så duktiga. GAAH. Det är faktiskt värre än särskrivning, vilket det borde vara dödsstraff på. Det värsta är när företag i sin reklam lyckas falla i särskrivningsgropen. Att man som företag inte kan stava ordentligt är inte särskilt förtroende ingivande.

I lördags hade jag lust att blogga, men kunde inte komma på nåt att skriva om. Det kändes som att den närmaste framtiden inte skulle ge mycket till blogg-inspirationen. Men så kom söndagen…
Jag har lärt känna en trevlig Litauiska här, och hon tillsammans med en kines-vän hade hört talas om en träff på ett av universiteten här där studerande skulle träffas och lära känna varandra. Speciellt inbjudna var folk från andra länder, för att välkomna dom etc, Nu är varken jag, Litauiskan eller kinesen studenter, men vi tänkte att vi mer eller mindre vill plugga tyska, och på det sättet är vi ju typ studenter…typ. Iallafall, vi smugglade in oss på den här kvällen ändå.
Snart anlände Litauiskans litauiska vän, och således var vi fyra, och vi bänkade oss vid ett av borden. Och när kinesens kinesiska doktor-vän anlände, så var vi fem!
Jag vet inte ens var jag ska börja. Dels träffade vi en turk som satte sig vid vårat bord. Hon hade antagligen ätit för många kakor, för hon skrattade åt allt vi sa, och efter ett tag sa hon att hon skulle hämta lite té, men försvann tillsynes ridandes på en stor socker-chock-våg, och vi såg henne stundvis surrandes kring alla de andra borden. Då och då kom hon tillbaks till oss, fnissade lite, och sen rusade hon iväg till kak-bordet.
Jag pratade en bra stund med 5-6 malaysiska utbytesstudenter, väldigt trevliga människor! Hoppas träffa dom nån mer gång. Det visade sig att dom förut hade bott på samma gata jag bor på nu, och att dom numera bor i ett stort student-hyres-hus som jag kan se från mitt köksfönster. Jag föreslog att dom skulle titta åt mitt köksfönster och vinka morgonen efter, men när morgonen väl kom så såg jag inga vinkande malaysia-studenter. Kanske blev dom uttråkade när jag beskrev skillnaden mellan A till Z-alfabetet och vårat Svenska alfabet, något som jag trodde skulle fascinera även den mest inbitna språk-hataren.
Det bjöds som sagt på frukt, kakor, te, läsk och annat. De två litauiskorna gick vid ett tillfälle iväg för att hämta läsk, och när dom kom tillbaks så berättade dom att dom hade frågat en ”skäggig smurf” om han kunde hälla upp läsk från flaskan han höll, och att denne smurf hade blivit väldigt överraskad när dom tog flaskan ur hans händer och sprang iväg med denna.
Medan vi stod vi ett runt stå-bord, så såg jag plötsligt en mörk man med långt skägg och stora vita ögon, som ställde sig bredvid mig. Det var skäggsmurfen! Men han var inte bitter över läsk-stölden, och vi insåg ganska snart att han hade ögonen på den ena av litauiskorna… Det visade sig att han var pakistanier, pratade 6 språk, jobbade  på universitetet, och att han bygger robotar! När träffade du förresten senast en 6-språkig skäggig pakistanier som bygger robotar?
Han var ett charmtroll den där, och vi skrattade gott åt hans historier. Kanske skrattade vi för mycket, för efter ett tag lämnade han oss och satte sig ensam vid ett bord en bit bort.
Sedan bjödes det upp på dans till Österrikisk folk-musik, och den inspanade litauiskan blev uppbjuden av en medelålders herre som inte såg ut att vara tidernas bäste dansare, men kul hade dom! Och den skäggige pakistanierns blick då han fick se de två dansa….om blickar kunde döda..!
Efteråt kom han tillbaks till vårat bord och började prata om sitt robot-jobb. Han sa att han kunde skicka ett youtube-klipp via mail till litauiskan, eftersom hon verkade intresserad, vilket ju gifvetvis får anses vara ett illa dolt försök att hålla kontakten. Som avrundning på den historien kan jag meddela att han skickade en länk så fort han kommit hem, och att ha som svar fick ett enkelt ”thank you!” Hon var mer intresserad av roboten än något annat.

Har just varit och klippt mig. Jag frågade frisörskan om hon kan engelska, hon sa ”a little bit”. När jag skulle förklara hur jag ville ha håret så försökte hon fråga mig nåt, men snubblade på de engelska orden. ”i hate english!” sa hon, och skrattade. Resten av besöket satt jag där och hade dåligt samvete 🙁
Fast håret blev ganska bra till slut, tack och lov.

Jag borde verkligen skaffa ett anteckningsblock som passar i jackfickan. Idag hade jag tänkt handla en hel del grejer, men jag har en stark känsla av att det är en massa av grejerna jag har glömt bort att jag måste handla. Jeans och dammsugare finns dock på min mentala inköpslista, och kanske ett och annat PS3-spel, och glögg.

Sitter på McDonalds igen, för att surfa på deras internet. Riktigt trött på det här stället, men eftersom mitt beställda internet vägrar komma så får jag stå ut här när jag behöver internet. Damen bredvid stinker starkt av parfym, har hon badat i det? Det skulle kunna vara raketbränsle också, med tanke på hur starkt det luktar. Ska jag testa att sätta eld på henne? Lite nyfiken är jag faktiskt.

På fredagar är det knökfullt här av ungdomar i mellan-tonåren. Man ser på dom att detta är mental förberedelse inför den ålder då dom kan gå ut på klubb och annat på riktigt. Men hur kul kan det vara att sitta på McDonalds? Vissa av dom har kavaj. Det passar inte in här. Här ska man ha skjorta och jeans, som aldrig nånsin har blivit strukna, det är min filosofi. Fast just nu har jag inga jeans iofs, eftersom jag förra söndagen var ute och fotade med en kollega/vän. Jag försökte skruva av en grej på ett kameratativ, men det gick inte med handkraft, så jag försökte med att peta upp den med hjälp av en bläckpenna. Dock gick toppen av pennan av, jag svor eftersom det var min enda penna, och sen la jag den jeansfickan.
Nästa dag hade jag en stor fläck av bläck över byxbenet, pennjäkel hade gått sönder så att all bläck rann ut.

Märks det att jag har idé-brist idag?

När jag kommer på fyndiga saker att skriva om i min blogg men inte har en dator med internet i närheten så brukar jag skriva ner några korta ord för att jag ska komma ihåg historierna när jag väl kommer till en dator. Min senaste anteckning: ”Köer i Beligen. Något om grått hår”.
I fortsättningen ska jag försöka vara mer utförlig med mina anteckningar, för jag har inte den blekaste vad det där handlade om…

Jag har för övrigt beställt en cykel!

”892: Sigurd the Mighty of Orkney strapped the head of his defeated foe, Máel Brigte, to his horse’s saddle. The teeth of the head grazed against his leg as he rode, causing a fatal infection.^”

I morse gick jag till kommun-vad-det-nu-är-för-myndighet-grejen, för att till slut lämna in Meldezetteln, för att kunna få min Refereat meldewesen. Senast jag var där gick det inte, eftersom jag då inte kände till att jag var tvungen att få en meldezettel underskriven av min hyresvärd. Den gången kom jag dit, knackade på dörren, väntade 10 sekunder, sen kom det en dam som också ville in till samma rum. Hon gick rätt in genom att öppna dörren. Där inne satt två medelålders damer, och en annan stod med kaffekopp och pratade med de andra damerna, ca en och en halv meter från dörren. Varför i hela friden öppnade dom inte när jag knackade? Deras jobb är ju trots allt att hjälpa folk som mig. Jäkla skator.
I morse då, samma kontor, och innan jag kom dit tänkte jag för mig själv att jag inte skulle storma rätt in, utan knacka och vänta snällt, för det kan ju inte vara samma visa igen. Dessutom kände jag mig som en vilsen invandrare, och ville inte vara jobbig. Men öppnade dom trots min knackning? Självklart inte. Samma dam, på samma plats stod med en kaffekopp (gissningsvis också samma) och pratade med samma damer som sist. Jag kikade in, sa ”Gute morgen”, och undrade om nån pratade engelska. Fick ett ”nein” var från de tre damerna, sedan tre tomma blickar, blickar som hade en total brist på lust att hjälpa mig, men fulla av en total lust att jag skulle gå därifrån, så att samtalet över morgonkaffet kunde fortgå ostört.
”ich brauche ein referat meldewesen”, harklade jag ur mig, i hopp om att dom inte helt gett upp sina jobb. Damen med det döds-svarta håret tittade på mig och sa nåt som jag inte uppfattade. ”bitte?” frågade jag, alltså, ”ursäkta?”. ”PASSPORT!”, ropade hon då, med den mest irriterade röst man tänkas kan. Jag tog fram mitt pass och den påskrivna meldezetteln, och räckte med skakig hand fram dessa. Hade jag haft en mössa hade jag tagit av den, hållt den mot bröstet och tittat ned i golvet som en tiggare i en Dickens-bok.
Hon visade in mig på sitt kontor, pekade på en stol där jag gissar att ”de vi inte pratar om” får sitta. Jag satte mig där, och dödshäxan satte sig ner vid sitt skrivbord, som säkert var designat i Italien av nån fin designer vid namn Italiano Bellabino, och ihopskruvat av slavarbetare på Korsika.
Aaanyways. Hon tog mitt pass, la min meldezettel vid sidan av tangentbordet och skrev ner pass-uppgifterna i sin dator. Varför jag behövde skriva ner passuppgifterna på min meldezettel kommer jag nog aldrig få veta.
Hon skrev ut min referat meldewesen, stämplade den med en stämpel som allt av döma är tillverkad av benknotor, för den var vit. Att benknotorna kom från tortyr-offer går inte att utesluta.
Plötsligt öppnades kontorsdörren och en stackare i den situation jag var i 2 minuter tidigare kom in. ”Du måste vänta!”, röt dödsdemonhäxan på tyska, och lyckades samtidigt faktiskt dölja sina horn under luggen, trots hennes snabba huvudrörelse. Mannen sprang gråtandes därifrån.
Jag fick min referat meldewesen, jag tackade, och rusade därifrån, tacksam över att fortfarande vara vid liv. Inte långt därifrån har min arbetsgivare sitt kontor, jag gick in dit och lämnade in det papper dom bett om två veckor innan. Sen var det hela över, och jag åkte till jobbet.

Disclaimer: Denna historia kan ha överdrivits av dramaturgiska skäl.

Sneglade just på klockan, och ser att det är den 14e November idag. Det betyder att det för exakt 9 månader sen var första jobbdagen utomlands, måndagen den 14 februari. Eller ja, det var första praktik-dagen, men det är samma jobb som jag har nu, typ. Den 12e februari landade jag och Nicklas i München, och det var första dagen jag bodde utomlands på heltid. Det är alltså 9 månader sen. Om någon hade frågat mig för 9 och en halv månad sen om jag var intresserad av att flytta utomlands, så hade jag skrattande förklarat för vederbörande att jag inte alls har några såna planer, tanken har inte ens funderat på att dyka upp i mitt huvud. Det fanns inte på kartan. Men nu sitter jag här, på Mcdonalds, i Graz, Österrike, och surfar på deras gratis internet (mitt internet i lägenheten har inte dykt upp ännu), och har för ett par veckor sedan påbörjat mitt tillsvidare-kontrakt. Förra veckan var jag med på ett vecko-möte, och nån frågade varför jag var där, för bara folk som jobbar fast är med på de mötena. Chefen svarade ”Björn ist fixed bei Magna”, alltså, Björn är fast anställd på Magna. Att höra det från chefen var lite lustigt. Jag är heltidsanställd på ett företag jag aldrig hört talas om innan jag började här, i ett land som jag inte kunde någonting om när jag landade här. Men nu sitter jag här, och gud vet hur länge jag blir kvar, eller vad framtiden har i kikaren.

Om man är riktigt riktigt hungrig, är det en bra idé att äta upp sina egna ben då? Liksom, näringen finns ju redan i kroppen, i benen, och om man äter upp benen så återanvänder man ju bara näring som fanns i kroppen redan innan. Fast…om man äter upp sina ben, så hamnar ju näringen iofs på andra ställen än sina ben, så det kanske inte är en så dum idé iallafall?

Iallafall,

Min tyska börjar bli okej. Min hyresvärd är en man i 70-årsåldern som inte talar ett ord engelska, så jag är tvungen att snacka tyska med honom, vilket faktiskt funkar ganska bra. Kanske har jag nämnt följande anekdot i min blogg förut, men i så fall så kommer den här igen: Min hyresvärd jobbade i Göteborg under 7 månader 1965, och kommer fortfarande ihåg de viktiga Svenska fraser han fick lära sig, vilka är följande; ”Högertrafik”, och ”Hämta en spann vatten”, vilka han faktiskt uttalar utan någon märkbar brytning.

Jag håller att ”registrera” mig hos myndigheterna här i Graz. Detta för att min arbetsgivare vill se bevis på att jag verkligen bor här. För att göra det så måste jag lämna in en ”Referat Meldewesen”, vilket är något sorts utdrag ur kommunens (eller vad nu motsvarande system heter här) register om mig, var jag bor, osv. För att kunna få ett sånt så måste jag registera mig, och för det krävs att jag fyller i en ”Meldezettel”, vilket är uppgifter om var i Graz jag bor, och var jag kommer ifrån. Denna måste skrivas på av min hyresvärd. Låter ju kanske inte som några större problem.. Men min hyresvärd bor i Preding, vilket ligger en bra bit härifrån, och han kan inte komma till Graz när som helst. Ringde honom i måndags och bestämde tid att ses klockan 15 på torsdag i min lägenhet. Fine.
Klockan halv ett den dagen så ringer han mig när jag är på jobbet och undrar vart jag är. Jag förklarar att vi ju sa att vi skulle ses klockan tre! Men det visar sig att han hade sagt ”dreizehn uhr”, alltså klockan tretton, men på tyska lät det som han sa ”drei uhr”, alltså klockan tre. GAH. Iallfall, vi bestämmer nu att ses klockan 13 följande dag istället.
Nästa dag har jag mycket att göra, och rusar strax efter klockan 12 mot bussen, rädd att bli sen till mötet med Herr Hyresvärd. Jag hoppar på bussen och inser i samma ögonblick att jag på jobbet har glömt PAPPERHELVETET som hyresvärden ska skriva under! Jag åker en hållplats, och blir tvungen att halvspringa tillbaks till jobbet 10-15 minuter, under hög stress. Klockan HALV jävla ett, när jag nästan är inne på mitt kontor igen, så ringer min hyresvärd och undrar var jag är nånstans.
Jag blir tyst ett ögonblick och förklarar vänligt att vi ju sa att vi skulle ses klockan ett, inte halv jävla ett! (okej, jag sa inte ”jävla”..) ”Ach so, wo sind sie?”, var är ni, frågar han. Jag är på väg förklarar jag, men jag är fortfarande på jobbet. Han blir tyst en stund, och frågar sen om vi kan ses imorgon istället, klockan ett… Visst, säger jag, och säger hejdå. Hela min stressade kropp går in i viloläge, jag går till en mack-automat och köper mig en macka som substitut för lunchen som jag missade. Sätter mig vid mitt skrivbord och pustar ut.
Nästa dag, på lördag, så ringer han klockan HALV ett och frågar om jag är i lägenheten, vilket jag ju är. Jag börjar ana ett mönster med Herr Hyresvärd, han kommer alltid en halvtimma innan avtalad tid, vilket kan vara bra att lägga på minnet.
Iallafall, han kommer till lägenheten, skriver under, vi pratar en stund om att den stora världskartan jag har på väggen är sehr schön, och att stormluckorna på mina takfönster är kaputt, vilket han ska se till att fixa. Mötet är över på 5 minuter.
Till er som inte känner mig; den här historien är mig i ett nötskal, vilket ni som känner mig i detta nu nickar instämmande till.