bjornsmagasin.se

Blogg istället för plugg. Plogg? Blugg? Kärt barn har många namn. Hej, mitt namn är Björn. Jag sitter i Göteborgs Universitets pedagogiska bibliotek och i högtalarna har det just meddelats att biblioteket stänger om 15 minuter. Så det gäller att se till att de kommande minuterna används effektivt så att jag får ner några fler ord till hemtentan som lärarna så snällt lade ut till oss två dagar innan julafton. Vad ska man annars göra under mellandagarna? Jag kan i alla fall inte komma på nåt jag hellre gör än att skriva hemtenta (ironivarning). Nåväl, åter till tentan, nu är klockan 16:51 och nu är det dags att skriva ner några fler ord. Det här huset är väldigt ovalt, eller snarare, *googlar*, ellipsformat. Vad är skillnaden mellan en ellips och en oval? Det finns en mjölkprodukt i USA som heter ovaltine (jag valde fetstil för att rikta er uppmärksamhet till nyckelordet), men alla deras burkar är klart cirkulära i formen. Varför har de då ”oval” i namnet? Just det, hemtenta var det. Nu är klockan 16:54, folk börjar röra på sig. De plockar ner laptops i väskor och tar på sina jackor. Är det ens värt att skriva mer nu? En nyckel rasslar längre ner i rummet. En väktare låser dörrar. Jag tror jag borde gå. 16:56.

17:00 nu. Jag sitter i caféet. Slänger en blick bort mot biblioteket där jag nyss satt. Folk är kvar där inne! Varför blir de inte utslängda? Hade jag kunnat sitta kvar där ett tag till eller vad är grejen? Missade jag viktiga minuter då jag kunde ha skrivit på min hemtenta? Antagligen. Jag borde skicka ett mail till någon ansvarig för att se om det är okej att säga att man ska stänga biblioteket kl 17:00 och sen….vänta…nu låste någon biblioteket. Var det samma väktare som jag såg innan? Osäkert. Hur många väktare behövs på ett bibliotek? Vem bestämmer det? Finns det någon centralt beslutad handlingsplan som säger hur många väktare per kvadratmeter man behöver? Varför har man ens väktare på bibliotek? Kan inte en bibliotekarie hantera nycklar eller vad är grejen?

Nåväl, tillbaks till hemtentan. Den handlar om Skolverkets uppdrag, styrmedel och styrningslogiker. Jag har inte fattat varför det heter styrningslogiker (jag fetstilade). Logik kopplar jag till matematikens värld. Och därmed är vi tillbaks i ellipsformens fantastiska värld, eftersom det är en matematiskt bestämd form. Jag påstod förut att det här huset är ellipsformat, men det är bara halva sanningen. Hela sanningen är att huset har formen av en halv (min fetstil) ellips. Läste någonstans att planen var att huset skulle bli en hel ellips, men pengarna tog slut när huset var halvklart. Nåväl, Skolinspektionens styrlogiker var det ja. Min mage kurrar, kanske borde jag åka hem och laga middag?

18:12 är klockan nu. Hann handla innan jag kom hem. Tentadags! Den ska vara klar den 11e januari. Den 9e har jag och en kurskamrat bestämt att vi ska ses för att prata om hemtentan. Vore det inte oförskämt av mig att dyka upp till det mötet med en färdig tenta? Som att strö salt i kurskamratens sår, ifall hon inte hunnit bli klar med tentan. Jag är liksom inte den skrytsamma typen. Oj, höll på att glömma, laga middag! Skriv inte tenta på fastande mage borde vara alla studenters mantra. Känn er fria att brodera det på en duk och häng upp på väggen. Jag tror min middag ska bli pastabaserad.

Har varit i Hälsingland de senaste dagarna tillsammans med Ann-Marie. Jag kom hit den 25 december, och när jag anlände kunde jag se snö så långt ögonen mina nådde. Djup var den också. Och ganska kallt var det, med några minusgrader.

I Göteborg har det snöat en del nu i vinter, men snötäcket har ännu inte blivit särskilt djupt, och den snö som fanns regnade bort i plusgraderna som rådde natten innan jag reste mot mer norra breddgrader. Någon pulkaåkning eller lek/stoj/plumsande i snön har det inte blivit i Göteborg på många år. Viss saknad av det har jag kunnat känna de gånger under de senaste åren som snön har bemödat sig att ligga kvar på de Västkustska markerna längre än en eftermiddag.
Men kallt har det varit denna vinter. Och blåsigt. Som sig bör i Göteborg.

Dagen jag anlände i Bollnäs kände jag den friska decemberkylan direkt när jag steg ut ur tåget. Snön hängde tung på taken, och istapparna var hårda som jättehård is. Här och var låg stora snöhögar uppskottade, som vittnen av all den snö som fallit.
En leklust tändes i mitt inre. En lust som hette pulka och lek i snön.
Den första eftermiddagen i dessa trakter pryddes tallarna och snön på de höga bergen av ett rosa täcke som färgades av solnedgången. Plötsligt insåg jag varför konstnärer i alla tider har sökt sig hit. Jag tror dom har gjort det i alla fall. Det hade jag gjort om jag var konstnär.

Mörkret och natthimlen sänkte sig över den första kvällen i Arbrå. Mina ögon tindrade som stjärnorna på himlavalvet vid blotta åtanken av de kommande dagarnas lek och stoj i snön.

Dagen grydde, och jag kunde för första gången blicka ut över vidderna i morgonljuset. Frukosten inmundigades i godan ro, innan avfärd sattes mot dagens första äventyr.

De kommande dagarna var i sämsta fall lika fantastiska som jag hade hoppats, och i bästa och flesta fall bättre än vad jag hade väntat mig. Innan den första veckan var över hade vi åkt längdskidor, vandrat långt i skog och byar, hälsat på vänner och familj till Ann-Marie, sovit över i en stuga i skogen vid en sjö över nyårsnatten, skrivit en saga om ett troll, spelat lustfyllda spel, pulkat nedför snötunga kalhyggen, och mycket mycket mer.
Den onda halsen märkte jag antingen inte av, eller så hade jag för kul för att lägga nån vikt vid den. Att springa, pulsa, hoppa och skida över snön är för roligt fört att bry sig om förkylningar eller smärta i halsen.
En kväll när vi satt framför Tvn och tittade på Trolljägaren anade jag en obalans i mitt inneröra. En obalans jag inte känt på åtminstone 20 år. Känslan tog mig tillbaks till öronläkaren med det gammalt luktande kontoret vid Rambergsvallen som med sina apparater och tester kunde konstatera att smärtan i öronen jag som barn då och då kände, den som jag botade med välling, var öroninflammation.
Denna begynnande smärta var densamma som nu hade börjat växa fram medan vi på filmen skådade hur man jagade troll i de Nord-norska vildmarkerna. Efter ett par timmar tog filmen slut.
Jag ställde mig upp ur soffan, och kände mig med ens yr. Detta var öroninflammation, eller något väldigt likt.
Plötsligt kändes inte lek, stoj och hopp i snön medan man var förkyld och hade ont i halsen som en särskilt bra idé längre. När man har såna besvär så ska man vila tills de är över. Men icke. Björns leklust hade fått ta överhanden, och nu verkade det som att jag skulle få sota för detta med att bli sängliggande med öronsmärtor. Och något välling fanns inte att tillgå. Den hade sinat i samma stund som husets sista bebis blivit för gammal för att bli kallad bebis. Och det måste varit år och dagar sen.

Jag gick och la mig i sängen, med en brusande och dunkande i öronen som växte sig för var minut som gick. En hel Ipren svalde jag, men i motsats till vad den glada lilla mannen i reklamen med sin skönsång hade lovat så hjälpte inte tabletten till det minsta mot smärtan. Tvi säger jag, tvi till dig, Iprenmannen, med dina löftesfyllda toner.
Smärtan i öronen växte, och jag var rädd för att inte kunna somna. Men timmarna gick, och till slut slöt sig ögonlocken likt lock över mina ögon (kanske är det därför dom kallas så). Och jag somnade.

Dagen grydde, den dag som skulle bli den sista i Arbrå för den här gången. Den smärta jag hade väntat mig i öronen var som bortblåst, och endast ett svagt sus hördes fortfarande, som om ett godståg fullastat med öronsmärta just hade rusat förbi, och endast lämnat efter sig ett härligt ljummet sus i vinden.
Ann-Marie hälsade ”god morgon, sovit gott?”, och jag ryggade tillbaks. Vad var det med hennes röst? Jag bad henne upprepa det hon just sagt, vilket hon också gjorde. Det jag kunde konstatera var att det öra där smärtan varit som värst verkade ha tagit permanent skada av det smärtan som varit, likt en soldat som just kommit hem efter att ha stormat Normandies stränder och som tack för det fått både armar och ben avskjuta. Vid liv, men för alltid ärrad av krigets fasor.

Skadan jag ådragit mig hade den symptom att mitt vänstra öra tycktes ta upp ljud några hundradelar efter det högra. Så att allt jag hör låter som ett eko. Hemska fasa tänker ni, och hur kommer jag orka leva med denna krigsskada, undrar ni. Men, kära vänner och anhöriga, det är inte slut där. Den perfekta ljudupptagning som mina öron givit mig under mina levnadsår än så länge var inte bara fläckat med ett eko. Det vänstra örat verkar även ha det besynnerliga symptomet att det gör allt ljud plåt-aktigt. Som om en kåpa av hårdaste metall sänkts ner över örat.
Detta får följden att folk idag har tenderat att låta som robotar när dom talar. Eko och metalldiskant gör så med hörsel har jag nu fått erfara.

Förmiddagen blev eftermiddag, och robotklangen i folks röster, speciellt barns, tycks inte avta. Jag packar ihop mina saker ner i min ryggsäck och den stora tunga svarta sportbagen. Vi lastar in dom i bilen, och kör iväg ner mot stationen där tåget mot mina hemtrakter kommer avgå.
En robotröst ropar i högtalarna att tåget snart anländer, och när det väl gör det stiger jag på och lägger den stora svarta tunga sportbagen på hyllan ovanför, och ryggsäcken lägger jag vid mina fötter.
Tåget stånkar sakta igång, och snart virvlar de snöfyllda landskapen förbi utanför. En rödhårig kvinna tittar min biljett. Jag tänker på dagarna som varit, hur mysigt det har varit, och hur kul det var att bo i stugan vid sjön under nyårsnatten tillsammans med Ann-Marie och två av hennes vänner. Där hälsade vi 2013 välkommet genom att blåsa i en näverlur vars ljud ekade ut över sjön, och genom skogen. Undrar om trollen som gömmer sig i de djupa skogarnas mörker hörde och undrade vad som stod på?

Tåget rullar in mot Gävle station där jag ska byta tåg ungefär en halvtimma senare. Lugn av tankarna på de senaste dagarna sätter jag på mig min ryggsäck och känner för att ta en promenad på gatorna kring stationen innan tågbytet ska ske. 18:14 beräknas mitt tågbyte avgå, och jag börjar promenera med gott om tid.
Jag promenerar ut från stationen, och ställer mig där och tittar upp mot den fina gamla kyrkan, och jag njuter av den lugna kvällen. En man står och väntar utanför stationen. Han möts av en kvinna som kommit med samma tåg som jag. De omfamnar och kysser varandra, och går hand i hand ned mellan husen. Jag spatserar längs de gamla gatorna. Kvällen är tyst, lugn och fridfull. Och min packning känns väldigt lätt.

Min. Packning. Känns. Väldigt. Lätt.

Jag tvärstannar i snömodden. Yrsel viner genom kroppen när jag inser att min stora svarta tunga sportbag ligger kvar på hyllan ovanför det säte som jag 5 minuter tidigare satt och hade det så fridfullt på.
Jag vänder klackarna och börjar skynda tillbaks mot stationen. Hjärtat börjar bulta. Örat likaså.

Jag rusar ner i kulverten som går under spåren. Tvärs över golvet lunkar en rödhårig kvinna med en stor väska. Jag tittar i kulvertens förlängning vars väggar är bestyckade med uppgångar till spåren med ett några meters mellanrum. Vilken uppgång var det jag hade kommit ifrån? Jag går igenom de senaste 5 minuterna i mitt huvud, och i mitt inre ser jag mig själv promenera ner från spår 3s uppgång. Den är strax till höger, och en sekund senare springer jag med långa steg upp för de våta trappstegen. Väl däruppe ser jag att tåget jag kom med står kvar en bit längre bort. Någonstans klämtar en kyrkklocka 18:00. En nedräkning som kommer sluta ticka kl 18:14 startar i mitt bultande huvud. Av en händelse ska tåget hem avgå från samma perrong som tåget med min väska, vilket gör mig något lugnare, men inte lugn. När jag rusar mot väsktåget har mitt huvud och öra inlett en tävling i vem som kan dunka mest, och innan jag är framme vid tåget har den kalla januariluften tillsammans med min förkylning gjort att även mina lungors flåsande gör tappra försök att överrösta öronen och huvudet.
Jag stiger på tåget i den främre dörren, nära det säte där jag satt, och tittar upp mot hyllan ovanför. Det är tomt.
Min hjärna försöker stå emot dunkningarna för att kunna räkna ut vad som står på, och vad jag bör göra härnäst. En tanke, eller snarare förhoppning, dyker upp. Är dessa tåg likadant byggda i båda ändarna? Ser bakre passagerarutrymmena ut likadant som det främre? Ifall dom är identiska, så är det möjligt att jag har blandat ihop vilken ände jag satt i, och att min väska ligger i andra änden av tåget. Jag inser att jag inte vet när detta tåg kommer avgå, vilket gör att jag börjar rusa genom mot andra änden. Passagerarna tittar upp, och undrar antagligen vad det är för stressad man som rusar genom tåget. Kanske en terrorist?
Jag anländer till bakre änden av tåget och kan snabbt konstatera att tåget inte alls har identiska ändar, och således står min väska icke att finna. Jag stiger av tåget och tittar efter någon anställd som kan hjälpa mig.
Något rasslar till i min hjärna. I mitt inre ser jag framför mig en rödhårig kvinna med en stor svart väska lunka tvärs över golvet vid kulverten som går under spåren. En stor svart tung väska. Och hon var rödhårig, precis som tågvärden som kontrollerade min biljett. Och hon var på väg in mot Stationshuset. Hade hon hittat min övergivna väska, och gick hon nu med den till hittegodsavdelningen? Var det verkligen tågvärden, och var det verkligen MIN väska? Svarta väskor är ju inte direkt ovanliga. Alternativen på vad jag kan göra härnäst tornar upp sig inom mig, och den inre klockan säger mig att jag har kanske mindre än 10 minuter på mig att lösa detta. Jag rusar ner för trappuppgången och finner mig andfådd inne i Stationshuset. Jag rusar ner mot ena änden samtidigt som jag försöker hitta en anställd, alternativt något sorts samlingsrum för de anställda. Det bultar. I denna änden av stationshuset finns bara ett café, och så länge caféanställda inte samlar på borttappade väskor så har den här skitänden av stationen inget att erbjuda mig. Jag vänder på klacken.

I andra änden finns ett SJ-informationskontor. Det var inte SJ som körde tåget, men va fan, nu är goda råd dyra! Det står två före mig i kön. Jag redogör för han som står sist om min situation, och frågar om det är okej att jag går före honom. Han tittar i kors en sekund innan han lyckas fästa blicken vid mina ögon. Han har en alldeles för stor och för gul reflexväst på sig. En liten liten droppe saliv hänger från hans mungipa. Detta tillsammans med det faktum att han inledde våran bekantskap med att titta i kors får mig att starkt ifrågasätta om han uppfattade vad jag frågade, eller huruvida han uppfattar att jag står där framför honom överhuvudtaget. Han mumlar något som kunde ha varit en guttural version av Flamländska och sen sätter han sig på en bänk lite längre bort. Jag tar det som ett ”Javisst min gode man, självfallet får du gå före mig.”
När kunden som står vid SJ´s kassa håller på att betala så tar jag mig friheten att fråga mannen bakom kassan om var man kan tänkas hitta X-tåg-anställda, alternativt borttappat gods. Mannen med den fula frisyren förklarar att han inte vet någonting om det mesta här i världen, och att jag borde fråga hos Pressbyrån istället, för dom vet mer än honom. Jag tackar så mycket, och konstaterar att den skelande mannen inte sitter kvar på sin bänk.

Ungefär i mitten av stationen så finner jag Pressbyrån, och jag hittar snart en hjälpsam dam som snabbt som bara den drar fram en lapp där ett telefonnummer till X-tåg står att finna. Det är mitt bästa alternativ i nuläget enligt henne. Jag knapprar in numret på min telefon, och när signalerna börjar gå fram undrar jag utifall det verkligen var min väska som den rödhåriga damen burit på. Men visst fasen var det tågvärden jag hade sett iallafall, det var jag ganska säker på. Finns ingen anledning att tåganställda ska kånka runt på så stora och tunga väskor. Det försöker jag intala mig själv i alla fall.
Mina lungor tycks göra allt för att jag ska få lunginflammation, och mitt öra dundrar på som aldrig förr.

– ”Just nu är det många som ringer. Vet du om att du kan gå in på xtaget.se för att finna hjälp för många problem också?” ekar det från min telefon. Just snyggt. Precis var jag behöver.
Dunk, dunk, dunk, sjunger örat, och hjärtat spelar med.
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan samtalet kommer fram. Min inre nedräkning tickar i takt med örats dunkningar. Jag inser att det är slöseri med tid och energi och vett att stå där och vänta på ett samtal som kanske inte kommer kopplas upp förrän tåget är halvvägs till Stockholm. Med telefonen fortfarande mot örat rusar jag tillbaks till väsktåget för att förhoppningsvis finna en anställd som kan ge mig hjälp direkt. Tick tack, dunk dunk.
Väl tillbaks vid det ödesmättade tåget ser jag en anställd som lugnt står och dricker på en kaffe utanför tåget. Jävla dig, tänker jag, där står du och dricker ditt kaffe, lyckligt ovetandes om allt elände i världen. ”Tåget mot Stockholm central inkommer strax på spår 3.”, ljuder det ur stationens högtalare. Det är mitt tåg.

Jag går fram till tågvärden, med min telefon fortfarande mot örat, och förklarar ännu en gång om min situation. Ut ur tåget sticker lokföraren sitt huvud, och tillsammans med tågvärden inser han stressen i min situation. En man kommer upp och ställer sig bredvid oss. Han har en alldeles för stor reflexväst på sig, och han tittar dessutom i kors.
Jag sneglar på mobilen, och den säger 18:09. Mitt tåg avgår 18:14.
-”Ring Gunilla och be henne komma ner med väskan!”, föreslår lokföraren, och i mitt inre ser jag framför mig Gunilla sitta lugnt i personalrummet på ett ovanligt hjälpsamt humör, och i andra änden av rummet, nära utgången, där ligger min väska och undrar vart jag tog vägen. Detta kommer lösa sig tänker jag. Gunilla är det fart i, det känner jag på mig!
”- Visst fasen ja, Gunilla är ju ledig idag!”, säger lokföraren, och tågvärden lägger ner sina försök att nå henne via telefonen. Dunk, tick, dunk, tack. Jag måste med det är tåget, så jag kan hinna med bytet i Stockholm, så att jag kan komma hem nu ikväll. Jag har inte råd med hotell.
Ett illavarslande muller ackompanjerat av gnissel hörs på avstånd. Det är mitt tåg som rullar in på stationen.
”Ring Maggan!”, föreslår lokföraren, och jag knyter min näve i jackfickan, redo att göra en enkelresa med lokförarens näsa som slutstation.
”Just nu är det många som ringer. Vet du om att du kan gå in på xtaget.se för att finna hjälp för många problem också?” Jag börjar bli yr. Klockan säger 18:12.

Var det verkligen MIN väska hon bar på?

”Hej Maggan! Vi har en kille här som har glömt sin väska på tåget, en stor svart och tung väska, ser du den hos dig?” Sekunderna känns som evigheter. Tick tack. Dunk dunk.
”Okej, kan du komma ner med den, hans tåg går om bara några minuter. Tack!”
Lyckan är total! En stor svart väska finns i stationshuset, och det skulle kunna vara MIN! Och den är på väg!

– ”Hej! X-tågs kundtjänst, vad kan jag hjälpa dig med?” hörs från min telefon.
”INGENTING!” ropar jag, ”Jag behöver inte er hjälp längre, men tack ändå!” Jag slänger på luren, eller snarare trycker på en ”lägg på”-knapp på telefonen, vilket inte är riktigt lika tillfredsställande som att slänga luren i någons öra. De yngre generationerna kommer aldrig förstå.
”Hon kommer med din väska till den stora entrén” säger tågvärden, och innan han har avslutat meningen rusar jag ifrån honom, och jag hoppas och tror att jag tackade honom mellan mina stressade andetag.
När jag springer nedför trapporna mot kulverten börjar jag undra vad tågvärden hade sagt. ”Den stora entrén”? Jag kände till en entré, men vet inte om den går under namnet ”Den stora entrén”. Mina lungor exploderar snart. Pust dunk tick tack. Tåget mot friheten står där uppe och väntar på mig.
Jag föreställer mig att Ulla, Maggan, Birgitta eller va fasen hon nu hette vet om vart jag står på ett ungefär, och jag sätter mitt hopp till denna kvinna som jag inte känner att hon kommer finna denna plats där jag nu irrar runt på. Jag ställer mig mittemellan två större trappuppgångar, för där tänker jag att jag har bäst uppsikt över trapporna och kulverten när Ulla-Magdalena kommer rusandes med min väska. OM det nu var min väska, det vill säga.

En gestalt uppenbarar sig ovanför en av trappuppgångarna. I motljuset från belysningen ser jag inte vem det kan vara, men visst är det där en stor tung svart väska hon bär på? Den glänser i ljuset, precis som min väska gör. Den väska jag har fått från far min, och som varit med mig ända till München, och ända till Graz, där den samlade damm i ett och ett halvt år innan jag reste hemåt igen. Visst TUSAN ser det ut som min väska det där.
En lapp hänger från den, och på den står det ”Air Berlin”, och lite längre ner står det något om Graz airport. DET ÄR MIN VÄSKA. Jag är nära att kyssa Greta-Magda mitt på munnen, men jag kan höra frustandet från SJ´s snabbtåg som står och väntar på mig ovanför. Det vill fara nedåt huvudstaden, med eller utan mig. Jag tar ett stort famntag om väskan, tackar tackar taaackar kvinnan, och rusar mot tåget. Svetten rinner från ryggen. Örat och lungorna dunkar. Jag kommer upp på perrongen. Tågets dörrar är stängda. Jag trycker på knappen, och med ett vänligt ”shvusch”, glider dom upp, och jag tittar bort mot X-tåget och ser lokföraren som föreslog samtalet till Gunilla.
Resten av sitt liv kommer han leva lyckligt ovetandes om att hans näsa var en minut från att bli tillplattad.

Jag funderade lite idag på den där radio-premiären av Världarnas Krig i slutet av 30-talet. Orson Welles hade gjort en radiopjäs av den berömda boken, och den framfördes med sån realism så vissa trodde på allvar att marsianer hade invaderat jorden. När det beskrivs nu för tiden så får man känslan av att det var väldigt spritt, och att väldigt många trodde på det. Folk var dumma i huvudet förr, är det lätt att tänka. Idag vet vi bättre, tänk vad långt vi har kommit sedan dess.
Men så kommer det här med Maya-kalendern, att den just nu pågående Maya-eran, som är 5125 år lång, är på väg mot sitt slut. På nåt sätt har vissa fått för sig att det skulle betyda jordens undergång. Maya-riket själva trodde ju inte det ens själva dock. Deras tideräkning var annorlunda än våran. Vi har dagar, veckor, månader, år, decenium, sekel, millenium, och så vidare. Maya hade också sin indelning av tiden.
En exakt likelse hade ju varit om infödingar från Amazonas tar sig till Sverige och hittar en kalender över 2012. Dom kollar igenom månaderna, och räknar efter….oktober, november, december…och… vänta nu…inga fler månader?? JORDENS UNDERGÅÅÅNG!!”
Det tar inga många sekunder för att se var logiken falerar. Men ändå, i dessa dagar, nådens år 2012, finns det folk som läser på internet att jorden ska gå under för att Maya sa det. Och längre än så behöver vissa inte läsa. Dom läste det på internet, och då är det ju så. Massa tjöt om döds-planeter som riskerar att att kollidera med jorden, jordbävningar, och alla tänkbara katastrofer har folk läst om på Internet. Och då är det ju så. Skit i att läsa en extra minut för att försäkra dig om att det finns anledning att tro att jorden ska gå under, så du slipper hamstra mat, och bygga dig en atombunker.
Och om 80 år kommer folk läsa om dessa tider vi lever i nu, och dom kommer tro att många av oss gick på det. Och folk kommer skratta, skaka på huvudena, och prata om hur genomkorkade människor var 2012, och hur jäkla långt folk har kommit sedan dess. Som vi med Världarnas Krig.

Faan också, klockan är över midnatt, dags att krypa under bordet och ta skydd!!

Jag litar fortfarande inte riktigt på mitt skägg. Jag vet inte vad den gör där på hakan/kinderna/halsen, och jag vet inte vad den har för planer. Den verkar vägra sprida sig uppåt kinderna ordentligt, ungefär som för att säga ”jag finns, men du ska faan inte tro att du är manlig nog att ha mig på dina kinder!”.
Jag har skägg på heltid numera, delvis av praktiska skäl, jag orkar inte raka mig särskilt ofta. Men också för att jag utav 4 oberoende personer fick kommentaren ”it looks good!”, om mitt skägg efter att jag pga mycket att göra på jobbet hade missat mina vanliga skäggansningar. Kommentarerna levererades på engelska eftersom det var när jag bodde i Österrike. Jag får sällan komplimanger för mitt yttre, och om skägget ger mig kommentarer som tidigare nämnda, då kommer skägget bli kvar!
Ska skägg verkligen krulla sig? Det har mitt en tendens att göra. Jag tänker mig skägg som spetsigt som små spjut, man ska kunna sticka ur ögonen på en fluga med det! Men ack, mitt skägg är något krulligt, och inte särskilt styvt.

Senast jag uppdaterade min blogg så bodde jag fortfarande i Österrike. Det land som jag inte visste ett dugg om innan jag flyttade dit, förutom de två kändaste Österrikarna, som du säkert också känner till. Österrike är ett sånt där land som ligger där det ligger, man hör dess namn då och då, men man vet inte vad dom sysslar med där. Jag råkade hamna utomlands på min praktik, jag råkade få jobb, och jag råkade bli kvar där i ett och ett halvt år.
Jag kom tillbaks till Sverige för att plugga, var inte nöjd med mitt jobb, och nämnde min Österrike-vistelse för en nuvarande klasskamrat. Han undrade vilken stad jag bodde i, och jag googlade Graz för att visa. Graz är än så länge, och kanske kommer för evigt vara den enda stad som jag själv lärt känna, utforska och uppleva helt på egen hand, och den kommer nog därför för alltid kännas som ett andra hem. När jag såg bilderna som jag googlade så kände jag en viss saknad. Graz är sjukt fint. Jag saknar många av människorna jag träffade där, Anne, Christoph, Matteo, Florian, Tim, Chris, Joffrey, Bela, Dan, Stefan, Sabine, Carlos, Achim, Henrik, Birgit, Jamie, Herr Strohmeier, och alla andra människor som ni aldrig kommer få privilegiet att lära känna.
Jag saknar Graz, men jag ångrar inte att jag kom hem till Sverige. Jag pluggar Computer graphics design, och jag tycker det är sjukt kul! Drömmen är att jobba med det i Göteborg, men kanske kommer jag i framtiden jobba som frilansare för nån av dom sjukt duktiga och drivna människorna jag träffade på jobbet i Graz.

Cykeln tog jag med mig hem till Sverige. Jag letade febrilt de sista dagarna där efter en ordentlig kartong att skicka den i, och lyckades typ ett par dagar innan avfärd hitta en. Att få av pedalerna, för att kunna packa ner cykeln, visade sig kräva ungefär tre liter mer svett än vad jag hade gissat. Jag pendlade som en tok mellan hemmet och järnaffären på jakt efter rätt verktyg. Jag packade ner den, och tog med den på planet hem. I den smugglade jag även småkrafs som jag inte fick ner i de 4 st x 18 Kg flyttlådor som jag fyllde med allt annat småkrafs och kläder jag hade i lägenheten.
Lägenheten ja, Steyrergasse 71, min första egna lägenhet, den saknar jag med. Förutom det förbaskade duschmunstycket som gick sönder sista månaden, en månad som var fylld med stress nog pga hemflytten. Munstycket gick av vid handtaget, skiten föll isär, och slangen sprutade vatten över hela badrummet när frn sprattlade som en döende orm.
Jag hann inte njuta av de sista dagarna i Graz. Jag kände en sån enorm stress över hela flyttsituationen, så det sista jag minns från stan är att försöka sova med pulsen pulserande på högvarv, hjärnan full av oro pga all min planering som inte gick som det var tänkt. Allra sista natten unnade jag mig själv att sova på Graz dyraste hotell, det femstjärniga Hotel Wiesler. Jag bokade ett enkelrum, och det kostade 100€, vilket ju inte är jättedyrt, speciellt inte för ett femstjärnigt hotell som ska vara stans dyraste. Så jag förväntade mig ett litet rum, kanske 10 kvm, nere i källaren inklämt mellan avloppsrören. MEN. Det var rum 310 (fråga efter det om ni nånsin ska bo där!). Det låg på tredje våningen, inte källaren, och när jag öppnade dörren, och gick in mot sovrummet (det var ett separat rum), så tycktes rummet växa och växa ju mer jag såg av det på väg dit. Det var enormt. Det var en dubbelsäng, utsikt över Hauptbrücke och Schlossberg, och i ena hörnet stod det som bäst beskrivs med hjälp av en bild:
Det var ett fucking BADKAR i sovrummet!! Så där sov jag gött som en liten bebis, och frukosten på morgonen tycktes vara lagad av gud själv. Efter det blev det en tur till min internetleverantör, och några timmar senare lyfte planet hemåt.

Jag fyllde nyligen 28, och börjar fundera på det där med 30-årskrisen. Kommer jag att drabbas av den, och i så fall, hur svår kommer den bli? Så vitt jag kan minnas så har ingen jag känner som passerat 30-årsstrecket klagat över nån kris, så kanske är den bara en myt?
Detta kanske är naivt av mig att tro, men jag har en känsla av att jag inte kommer drabbas särskilt hårt av den dära krisen. När jag för ett år sen snubblade över 27-strecket så minns jag att jag tyckte att 27, det är ganska gammalt (ni som är 30+ kommer ju inte hålla med, det förstår jag…), men nu känns det helt okej att vara 28, och ett år närmare 30. Jag är rätt nyfiken på hur det är att bli gammal, eftersom man är tvungen att bli gammal, så kan man lika gärna vara nyfiken på det.
För länge sen, kanske mellan 5 och 10 år sen, minns jag att jag hade en känsla av att jag kommer drabbas hårt av 30-årskrisen, hårdare än för andra, men ju närmare den kommer, desto lugnare känns det.

Fast…det är ju som lugnast precis innan stormen…

Jag gillar inte flytande tvål, så jag köper istället dom vanliga hård-tvålarna. Och många har säkert upplevt det där när tvålen börjar ta slut, den blir jätteliten, så man köper en ny tvål, och liksom trycker fast den gamla lilla tvålstumpen på den nya tvålen. Till slut kommer de två tvålarna liksom svetsas fast i varandra, innan den gamla tvålen försvinner helt. Eller gör den nånsin det? Om man använder 1% av tvålen varje gång man tvättar händerna, så kommer den ju aldrig gå ner till 0%, liksom. Sen kan man hålla på sådär, att klämma fast den nya tvålen på den gamla, om och om och om igen, och tvålen kommer liksom aldrig försvinna helt. Men om man har klämt fast en gammal mot en ny om och om igen 50 gånger, hur många tvålar är det som ligger där på handfatet? Finns det nåt kvar av den ursprungliga tvålen? Lär ju finnas åtminstone atomer kvar, liksom. Är den en och samma tvål hela tiden, som bara förnyas?
Det påminner mig om den gamla tankenöten med båten som var jättegammal. Under årens lopp reparerades den i omgångar, plankor och master byttes ut, segel syddes om, motorn förnyades Till slut var varenda planka, spik, skruv, och allt annat utbytt, så att inget av den ursprungliga båten fanns kvar. Men samma namn stod i fören, och identifikationsnumret hade inte bytts ut, registreringen hade inte ändrats, men är det samma båt när inget av den ursprungliga fanns kvar? Om inte, när slutade då den gamla båten existera, och när började den nya existera?
Sen kan man ju fundera på det faktum att ingen av de atomer du har i din kropp är samma atomer som du föddes med. Atomerna i våra kroppar byts ut konstant, och om jag minns rätt så tar det ungefär 10 år för alla atomer att bytas ut. Så jag som snart är 30 har fått min fysiska kropp utbytt nästan 3 gånger, men ändå är jag samma person (?).

Tillägg dagen efter:

…funderade vidare på tvålen, och insåg att man skulle kunna tänka sig att man klämmer fast en ny tvål på den gamla, om och om igen, och efter decennierna så låter man ens son/dotter ta över, så att tvålen aldrig tar slut, och det blir liksom en vandringstvål, genom generationerna… Kanske?

Tillägg igen ett par timmar senare:

Nu ramlade den gamla tvålen av (den var inte tillräckligt påsvetsad) och försvann ner i handfatets avlopp. Är det någon sorts metafor?

Häromdagen stod jag i kö på Hauptplats i Graz för att köpa något gott att äta, jag fick en tallrik med vad jag hade beställt, och i samma ögonblick kom ett långt hårstrå flygande som landade på min arm. Sekunden efteråt kom en kvinna fram till mig, och jag fick ett ansiktsuttryck som antagligen såg ut ungefär såhär:

…eftersom jag under en halv sekund trodde att kvinnan tilltalade mig för att be om att få sitt hårstrå tillbaks.
Läs rubriken igen.

Jag vill ifrågasätta den gamla ”antimyten” som säger att skägg INTE blir styvare ju mer man rakar sig.
Lika bra att ta det från början: Jag föddes mitt i natten av en glad och lycklig mor, och några år senare började den då tonåriga Björn upptäcka små små fjun på hakan som tycktes ha en något mörkare nyans än de kringliggande naturliga hårstråna som alla människor har runtikring ansiktet. ”Är detta de allra första tecknen på att även jag är på väg att bli man?”, undrade jag medan jag beundrade de små fjunen i badrumsspegeln. ”Om ett år lär fjunen ha växt till vad som måste kunna anses vara ett skägg” var min bedömning, trots min då totala brist på skäggväxterfarenhet.
Ett år senare hade fjunen vuxit sig starkare, men dessvärre hade inte ens den mest liberala skäggexpert med gott samvete kunnat kalla det som växte på min haka för skägg. Det var helt enkelt fortfarande för glest.
Som så många före mig i den begynnande skäggåldern såg jag mitt skägg som ett klart tecken på att man var på väg att bli både vuxen och man, och jag började därför tidigt spara ut de små hår som kom så gott det gick. Jag försökte framhäva skäggväxten genom att raka en tydlig gräns mellan skägg och ren haka, som för att säga ”Jag har skägg, och jag vet om det”. Allt för att sopa bort det minsta tvivel på att jag var, eller åtminstone var på väg att bli, man.

Under de nästkommande år blev jag mer och mer skäggmedveten, och kunde se att även andra i min egna och även nästkommande generationer gjorde allt för att framhäva den lilla skäggväxt som deras kroppar hade förärat dom med.
Men åren gick, och jag, och säkert många med mig, upptäckte att skägget hade en tendens att sprida sig nedåt, under hakan, för att där sätta sig till ro och växa sig som starkast. Varför naturen bestämde att det bästa stället att ha skägg är under hakan kommer jag nog aldrig få veta, men som ung man är detta frustrerande. Man vill visa upp sitt skägg, helst utan att vinkla hela huvudet uppåt. Det man vill är ju att skägget ska sprida sig mer uppåt kinderna, där det kan växa för allmän beskådan, och där den kan accentuera min maskulina framtoning.
Även i skrivandets stund, då undertecknad (har alltid velat skriva det) snart snubblar över sin 28-årsdag, kan jag känna att skäggväxten vid det här laget borde
ha spridit sig längre över kindtrakten än vad det egentligen har.

Men tvivla trots det aldrig på min enorma manlighet! Skägg är ju trots allt ingen exakt vetenskap.

Iallafall, nästa steg i livets skäggiga resa som jag har valt att kalla ”skäggresan” är när man upptäcker möjligheten att spara ut polisonger. När denna insikt kommer är man fortfarande ganska färsk överhuvudtaget när det gäller skägg, vilket innebär att polisongerna likt hak-skägget är något tunnare och mindre framträdande än vad man kanske hade önskat, men så länge du inte kan visa mig skägg och polisong-regelboken, så tycker jag du ska sluta klaga! Har man chansen att spara ut om än bara en tunn polisong så tar man den chansen utan att tveka. ”Om man inte har tålamod, så får man inga polisonger!”, som den självutnämnda livsfilosof som jag träffade nere i hamnen en onsdagskväll sade mitt under en snedtändande heroin-tripp. Och han verkade vara en sån person som vet vad han snackar om.

Någonstans här, eller kanske för fem minuter sen började en tanke snurra runt som en fluga i era huvuden, ”vad är det han vill ha ut av det här blogginlägget, och vad var det där snacket om ”antimyten” som han inledde med?
Jo! Jag strök idag fingrarna genom mitt skägg, och gjorde en fantastisk upptäckt, mina polisonger är mjukare än skägget på hakan!! För er som inte förstår vad det innebär så ska jag nu redogöra för det: Den första skäggväxt en ung man upplever är den på hakan, alltså är det den skäggväxt som man rakar först. När sedan skäggväxten under åren sprider sig, så hamnar den till slut uppe vid polisongerna, vilket således är det sista ställe där skägget får ordentligt fäste (förutom som i mitt fall, kinderna). Det är alltså polisongerna man börjar raka sist, och eftersom det är populärt med polisonger, så renrakar man dom inte lika ofta som skägget på hakan. Slutsats: Mina polisonger är mjukare än mitt hakskägg, eftersom dom inte har blivit rakade lika ofta som hakan. Detta är obestridliga bevis på att den gamla ”antimyten”, som jag nu kallar den, faktiskt är osann. Skägg BLIR styvare när man rakar det ofta, vilket går emot allt som de vuxna männen i mitt liv har påstått. Vilka andra sanningar har dom döljt från mig? Är råttgift verkligen farligt för människor, och kan vi vara helt säkra på att man inte bör dricka bensin?

Jag vill inte påstå att jag pratar flytande tyska, men varenda gång jag blir tvungen att prata tyska, t.ex. när jag pratar med en icke engelsktalig kollega, så blir jag lite överraskad över hur lätt tyskan faktiskt flyter på. Men dock är den här fåniga Österrikiska dialekten riktigt knepig att förstå sig på. Ju längre upp från Tyskland person kommer, ju lättare är det att förstå och kommunicera med honom/henne. Speciellt området kring Hannover har jag börjat ana. Men den Österrikiska dialekten från t.ex. Tyrol. Damn, den är inte att leka med. Det låter som om deras tunga bara ligger där i deras mun, utan att sitta fast med nåt.
Det är lite mer än tre veckor kvar tills jag ska påbörja min tyska-kurs, och eftersom den trots allt genomförs här I Graz, så får man ju hoppas på att dom kan ge en några bra tips på hur fasen man ska göra för att bli bättre på att förstå denna här attans Österrikiska dialekten.

Kanske, bara kanske, är det väder nog att ta cykeln till jobbet imån bitti. Våren har just satt sina klor i Graz, och snart är resten av den här med!

Men nu, sova.

…såg det ut såhär på Herrengasse, som jag promenerade på så länge som för en timma sen.

Tiderna ändras, helt klart.