bjornsmagasin.se

Jag drömmer sällan mardrömmar nu för tiden. Med ”sällan” menar jag egentligen ”i stort sett aldrig”, och med det menar jag ”ett par tre gånger om året”. När jag var liten var mina mardrömmar klassiska, med monster som lurar i skuggorna, elaka aliens som jagar mig, och sånt. Men numera drömmer jag oftare psykologiskt otäcka drömmar, när jag väl drömmer mardrömmar, vilket tack och lov är sällan. Den vanligaste sådana drömmen jag har nu för tiden är att jag får ett telefonsamtal från nån jag inte känner, och den här personen är övertygad om att jag har gjort honom illa på nåt sätt, och att han därför ska göra diverse otrevliga saker med/mot mig. Och något i hans lugna och övertygade röst gör mig säker på att han menar allvar, och att han kommer genomföra sina hot. Resten av drömmen består av mina fruktlösa försök att få mannen att förstå att jag inte vet vem han är, och mina försök att ta mig nånstans där han inte kan hitta mig.
Men det var egentligen inte det jag ville skriva om här och nu. I natt drömde jag faktiskt en klassisk mardröm, eller för mig klassisk i alla fall, som jag hade när jag var barn. Dom utspelade sig alltid i huset där jag växte upp (där mor och far fortfarande bor), och i dom gick jag upp för trappan mot mitt rum, och sakta men säkert försvann både ljuset från lamporna och från solen tills allt var mörkt. Och då började nånting krypa fram ur skuggorna, något snabbt, ljudlöst och hotfullt. Det rörde sig snabbt, och syntes bara som en diffus skugga i skuggorna. Förr eller senare kom det där fram till mig, tog tag i mig, och hela min kropp (min riktiga kropp, inte den i drömmen alltså) fylldes av extremt otäcka känslor.
Inatt drömde jag en sån dröm igen, fast det var ingen riktig mardröm (å herre min je, detta kommer bli knepigt att förklara..), det var en ”vanlig” dröm, men som utspelade sig som en den där skugg-mardrömmen. Typ. Alltså, en ”fejk-mardöm”, utan den extremt otäcka känslan. Skuggmonstrena kom fram, tog tag i mig, men det var inte otäckt. Vad skulle en sån dröm vara bra för? Ptja, det vete skam. Och detta var ett osedvanligt meningslöst blogg-inlägg som byggde på nån diffus lust att skriva om just detta.

Jag har för övrigt ett svagt minne av att jag har skrivit förr om mitt dilemma som jag valt att kalla ”de, dem eller dom”-dilemmat. Jag vet mycket väl när man ska använda ”de”, jag vet när man ska använda ”dem” och jag vet mycket väl att ”dom” inte är helt och hållet korrekt Svenska, som ju trots allt är det språk som mest används i denna blogg. Det känns fel att skriva ”dom”, och det ser lite fånigt ut. Men jag känner mig mossig som en gammal bibliotekarie när jag funderar på att skriva ”dem”. ”De” är dock inte lika illa, i mina ögon.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag sliter mitt hår, ligger sömnlös om nätterna, och pimplar whisky för att dämpa ångesten över detta. Inget av alternativen känns helt rätt. Dessutom blir jag fly förbaskad när folk använder ”dem” hela tiden, och aldrig ”de” istället för ”dom”, det är sånt där som får blodkärlen i pannan att explodera så hela kvarteret hör. Jag verkligen verkligen verkligen aaaaavskyr när folk känner sig duktiga när dom använder ”dem” i t.ex. meningar som dessa: ”Dem hade ätit äpplen.” Och så sitter dom där självgoda på sin stol, och sträcker på ryggen över att dom är så duktiga. GAAH. Det är faktiskt värre än särskrivning, vilket det borde vara dödsstraff på. Det värsta är när företag i sin reklam lyckas falla i särskrivningsgropen. Att man som företag inte kan stava ordentligt är inte särskilt förtroende ingivande.