bjornsmagasin.se

I morse gick jag till kommun-vad-det-nu-är-för-myndighet-grejen, för att till slut lämna in Meldezetteln, för att kunna få min Refereat meldewesen. Senast jag var där gick det inte, eftersom jag då inte kände till att jag var tvungen att få en meldezettel underskriven av min hyresvärd. Den gången kom jag dit, knackade på dörren, väntade 10 sekunder, sen kom det en dam som också ville in till samma rum. Hon gick rätt in genom att öppna dörren. Där inne satt två medelålders damer, och en annan stod med kaffekopp och pratade med de andra damerna, ca en och en halv meter från dörren. Varför i hela friden öppnade dom inte när jag knackade? Deras jobb är ju trots allt att hjälpa folk som mig. Jäkla skator.
I morse då, samma kontor, och innan jag kom dit tänkte jag för mig själv att jag inte skulle storma rätt in, utan knacka och vänta snällt, för det kan ju inte vara samma visa igen. Dessutom kände jag mig som en vilsen invandrare, och ville inte vara jobbig. Men öppnade dom trots min knackning? Självklart inte. Samma dam, på samma plats stod med en kaffekopp (gissningsvis också samma) och pratade med samma damer som sist. Jag kikade in, sa ”Gute morgen”, och undrade om nån pratade engelska. Fick ett ”nein” var från de tre damerna, sedan tre tomma blickar, blickar som hade en total brist på lust att hjälpa mig, men fulla av en total lust att jag skulle gå därifrån, så att samtalet över morgonkaffet kunde fortgå ostört.
”ich brauche ein referat meldewesen”, harklade jag ur mig, i hopp om att dom inte helt gett upp sina jobb. Damen med det döds-svarta håret tittade på mig och sa nåt som jag inte uppfattade. ”bitte?” frågade jag, alltså, ”ursäkta?”. ”PASSPORT!”, ropade hon då, med den mest irriterade röst man tänkas kan. Jag tog fram mitt pass och den påskrivna meldezetteln, och räckte med skakig hand fram dessa. Hade jag haft en mössa hade jag tagit av den, hållt den mot bröstet och tittat ned i golvet som en tiggare i en Dickens-bok.
Hon visade in mig på sitt kontor, pekade på en stol där jag gissar att ”de vi inte pratar om” får sitta. Jag satte mig där, och dödshäxan satte sig ner vid sitt skrivbord, som säkert var designat i Italien av nån fin designer vid namn Italiano Bellabino, och ihopskruvat av slavarbetare på Korsika.
Aaanyways. Hon tog mitt pass, la min meldezettel vid sidan av tangentbordet och skrev ner pass-uppgifterna i sin dator. Varför jag behövde skriva ner passuppgifterna på min meldezettel kommer jag nog aldrig få veta.
Hon skrev ut min referat meldewesen, stämplade den med en stämpel som allt av döma är tillverkad av benknotor, för den var vit. Att benknotorna kom från tortyr-offer går inte att utesluta.
Plötsligt öppnades kontorsdörren och en stackare i den situation jag var i 2 minuter tidigare kom in. ”Du måste vänta!”, röt dödsdemonhäxan på tyska, och lyckades samtidigt faktiskt dölja sina horn under luggen, trots hennes snabba huvudrörelse. Mannen sprang gråtandes därifrån.
Jag fick min referat meldewesen, jag tackade, och rusade därifrån, tacksam över att fortfarande vara vid liv. Inte långt därifrån har min arbetsgivare sitt kontor, jag gick in dit och lämnade in det papper dom bett om två veckor innan. Sen var det hela över, och jag åkte till jobbet.

Disclaimer: Denna historia kan ha överdrivits av dramaturgiska skäl.