bjornsmagasin.se

Jag borde verkligen skaffa en liten liten anteckningsbok där jag skriver ner idéer till blogginlägg. Under den senaste veckan har jag kommit på två eller tre fyndiga blogginlägg, men glömt bort dom innan jag har hunnit sätta mig framför datorn. Därför riskerar detta inlägg att bli ännu ett i mängden av jag-vill-men-tycks-inte-kunna-skriva-bra-blogginlägg-inlägg.

Jag läste just att det ska komma en ny ”De tre musketörerna”-film. Trailern till den får mig att vilja gnaga av mig egna huvud och kasta det i en brunn.

Det finns många kassa saker med att ha glasögon. Eller, jag kan åtminstone komma på två, varav en jag härmed ska redogöra för: Om man är utomhus en julidag med extrem-solsken så kommer man att bli bränd, och då blir konturerna av glasögonen för evigt (åtminstone för veck-igt) inbränd i ansiktet på en. Detta kan jag bekräfta genom egen dagsfärsk erfarenhet. Dessutom är mina läppar lätt uppsvällda pga solen, något som iofs inte kan skyllas på glasögonen, men ändå.
I vanlig efterklok anda så köpte jag mig en airpower-keps (airpower är en flyguppvisning som var anledning till att vi var utomhus i 2 dagar) som var ganska ful. Så nu ser jag ut som en idiot-tomat, plus att jag måste skydda min sköra hy med en ful keps. Ni märker att jag har det tufft.

Förra helgen var jag och tre kollegor och badade i en sjö, sen åkte vi upp till toppen av ett kilometerhögt berg.
Näe, där ljög jag, vi kom aldrig till toppen, utan var tvungna att stanna ca 100 meter innan toppen, efter som den var avspärrad av militären. Men det fanns glass att köpa i en restaurang däruppe iallafall, så vi var glada ändå.

Nu ska jag sova. Jag hoppas att ni fann detta inlägg givande och bra.

Ni vet den där känslan när man känner att man inte lyckades skriva nåt vettigt? Minst en person på jorden känner så nu.

Igår kom jag på en jättefyndig sak att skriva i bloggen, men jag glömde bort det. Men det var asfyndigt, jag lovar!

Här om dagen lyssnade vi på musik i klassrummet. Det var bland annat en hip-hop-låt som spelades, och jag hade lite svårigheter att höra texten. Bland annat tyckte jag att dom sa nåt väldigt snuskigt, jag minns inte vad jag tyckte dom sa, men jag förstod att jag hade hört helt fel. Iallafall, då tänkte jag för mig själv ”undrar om nån nånsin hört den textraden fel på samma sätt som jag?” Sen tänkte jag ”Undrar i så fall om om den/de personerna som hörde samma fel också undrade om någon annan hörde den textraden fel?” sen tänkte jag ”Undrar om nån av de teoretiska fel-hörarna bestämde sig för att skriva om det på sin blogg?”
Jag är inte säker på svaret på de två första funderingarna, men på den sista är jag ganska säker på att svaret är ”nej”, för vilken idiot skulle skriva nåt så fullständigt poänglöst på sin blogg?

Jag läser mina senaste blogginlägg och kan inte annat än få känslan av att jag vid skrivandets stund hade ett desperat behov av att inte längre ha en tråkigt dålig uppdaterad blogg när jag skrev inläggen. Med det menar jag att dom känns lite väl krystade och desperata.

Okej, nu fick jag fundera en stund, om mina senaste inlägg var desperata, vad är då detta inlägg ett försök till? Att desperat försöka bryta trenden med desperata inlägg? That doesn´t make a whole lot of sense.
Nä, jag vet faktiskt inte vad syftet med det här inlägget är, mer än att jag hade lust att skriva, antar jag. Men vad är det för blogginlägg? Ett inlägg där jag enbart skriver om hur mycket lust jag har att skriva blogginlägg? Det är när jag tänker ett inte helt ovanligt tema i den här bloggen, åtminstone i de äldre inläggen.

Nu saknar jag plötsligt uppslag för vad jag ska skriva mer om i det här inlägget, jag kan ju inte avsluta med ovanstående gnäll liksom. Samtidigt brottas jag med min ovilja att censurera mig själv, som ibland är svår att motstå. Alltså att radera det jag har tänkt publicera på bloggen, bara för att det skrivna har känts meningslöst. Men tänker jag för mycket så, så är ju risken att bloggen till sist blir full av en massa osammanhängande dravel i varierande kvalitet. Men tänker jag för mycket SÅ, så riskerar ju bloggen att bli opersonlig. Är det något bloggen har så är det väl lite personlighet iallafall? Iallafall till innehållet? Jag skriver ju bara mina lösa och mer eller mindre meningsfulla tankar och funderingar som just vid tillfället då det skrevs kändes hyfsat värt att bevara i bloggform.
Precis just t.ex. drabbades jag av en lust till självcensur, jag läste det senaste stycket tills jag kom fram till de två ”iallafall”, som jag skrev. Så stavas det ju inte, för tusans. Det stavas ”i alla fall”! Borde jag ändra det? Det är ju en form av självcensur, även om det kanske är en ganska mild sådan. Blir det för mycket sådant så tas ju karaktären bort, för dålig stavning ger ju karaktär, på gott och ont.

”karaktär”
Visst har ni tänkt på att om man säger vissa ord många gånger i följd, så blir man till slut osäker på om ordet verkligen är ett riktigt ord? Karaktär är väl ett sånt ord, tycker jag. ”Karaktär”, liksom. Vad är det för jäkla ord? Så kan ju inte ord..heta (?) Heter ordet ”karaktär”, karaktär? Har ord namn? Heter orden sig själva? Varför frågar jag mig själv det? Finns det nån mening med allt, och i så fall, vad var meningen med det här inlägget?

Diskutera.

Jag kan känna att jag borde ha rakat mig, eller åtminstone ansat skägget lite innan jag tog bilden till mitt blogginlägg som handlade om den fantastiska diskborsten.

Tillägg: Detsamma gäller bilden jag har som nån sorts presentationsbild här bredvid.

…för att börja klippa naglarna rakt över, alltså raka kanter istället för avrundade. Varför? Därför!

Nä, nu känner jag att jag måste lätta på hjärtat, det här är nåt som har tyngt mig ett tag. Det hela började när jag gick på högskolan. Jag hade köpt nya skor, och första gången jag vandrade i skolans korridorer så märkte jag att skorna knarrade. Först var det när jag gick med skorna inomhus, som i skolan. Men inte långt därefter började de även knarra utomhus. Mer och mer knarrade dom, ända tills jag kände att jag inte orkade med det. Eftersom skorna var ganska nya och hela så tänkte jag att man kanske skulle skänka dom till en sån där klädinsamling. Typ, jättefattiga människor kanske inte stör sig på mycket på att skorna knarrar… Iallafall la jag skorna i en garderob, och där fick dom ligga i ett par år. I våras nalkades den stora fina Haga-marknaden, då folk säljer sina gamla grejer för en billig peng. Då kom jag plötsligt på mina gamla skor, jag kunde ju sälja dom där!
Sagt och gjort, den där soliga dagen lade jag skorna i en säck och spatserade käckt ner till en bra plats på Stigbergstorget. Det dröjde inte länge för än en glad och trevlig herre med gamla slitna sandaler kom gåendes och fick syn på mina skor. Han satte sig på pallen och tog av sig sina sandaler. Uppenbarligen var dessa i ett par storlekar för små, för hans fötter såg ut att ha format sig efter de hårt åtdragna kardborre-banden. Över lag så det inte ut som att han låter sina fötter vandra i fotriktiga skor.
Han tog mina gamla skor, tittade på prislappen och utbrast ”15 kronor, det är ju som hittat!”. Han skrattade lätt, testade skorna och sade något om att dom satt som gjutna. Han hivade fram en tia och en femma och lade dessa glatt i min öppna handflata. ”tack ska du ha!” Sade han och gick därifrån.
Först då började jag sakta men säkert inse vad det var jag faktiskt hade gjort. Jag hade sänkt mig till den lägsta nivå man tänkas kan, jag sänkte mig till SÄLJAR-nivån! Ni vet den där nivån strax under amöbor? Den där nivån som överpositiva och smått motbjudande säljare brukar befinna sig, den där nivån som bilsäljare och SIBA-säljare krälar runt på. Den där nivån där man som säljare framhäver hur fantastiskt bra produkten är, medan man låter bli att nämna de små defekter som den kan ha. Sån var jag. Jag lät ju medvetet bli att nämna att skorna knarrade som om de var besatta! Det enda jag hade i tankarna var rikedomarna jag skulle få för skorna. Antagligen hade jag dollartecken över ögonen, och min mun vattnades antagligen lätt.

Nu har det gått ett par månader, jag har försökt bearbeta mitt beteende. Men ännu kan jag vakna vissa nätter alldeles kallsvettig och med ett ryck sätta mig upp i sängen och tjuta i panik rätt ut i mörkret.
Häromatten vaknade jag t.o.m av att jag hörde skor som knarrade alldeles vid sängen, givetvis blev jag övertygad om att det var den före detta glada gubben som ville utkräva hämnd! Lättad blev jag när jag insåg att det bara var en inbrottstjuv.

Efter ungefär en vecka i Frankrike så kan jag inte annat än att inse att de fördomar som började byggas upp under år 2003, då jag senast besökte detta land, har blivit bekräftade återigen. Fransmännen hade antagligen gillat turistsäsongerna om det inte hade varit för alla turister som har en tendens att flockas här just då.
Om man får för sig att besöka en turistbyrå så ska man inte räkna med att nåt finns att tillgå på engelska, vill man besöka en restaurang så får man räkna med att, som jag själv fick erfara igår, tillaga maten själv vid bordet.
Frankrike är ett trevligt och fint land, till skillnad från sina invånare. Vi träffade i och för sig en fransman med en trevlig hund idag, den förste (och gissningsvis den enda) trevliga fransman vi hittils har träffat på denna resa. Och då snackar vi om hunden, inte ägaren.

Idag sitter vi i våran villa med utsikt över havet och har det i största allmänhet gött. Vi var inne i stan idag. Och med stan menar jag den fina gamla staden Granville som ligger vid Bretagnes östraste kust (eller säger man mest östra?). Denna stad har sparat sin gamla kärna av gamla hus som är..gamla. I stort sett.
Bland annat finns en kyrka som enligt skyltar benämns ”Eglise Notre Dame”, våra förväntningar till trots så var det inte riktigt som den Notre Dame vi känner från dokumentärer som t.ex. ”Ringaren i Notre Dame”. Men ändock var det en fin gammal kyrka som låg där på stadens högsta höjd. Höjdpunkten av just det besöket var bland annat något som såg ut som en staty i smör som var halvt smält, kanske hade den en gång föreställt Jesus? I så fall kanske denna kyrka är den enda i världen som kan stoltsera med en smält Jesus i smör. Det är en bedrift jag inte tycker att man ska förringa.

Jesus i smör?

Vi gick vidare genom den gamla fina staden tills vi tröttnade, och då bar det av till stranden. Den var full av sand och vatten.

Irrar omkring planlöst på Wikipedia, råkar komma in på sidan om knubbsälar, läser lite om deras parningsakt:

”Flera hannar provar samtidig att komma på honans rygg. I början motsätter sig honan och biter mot hannarna eller tar till flykten. Till slut är bara en hanne kvar som biter i honans nacke för att lugna honan. Själva parningsakten varar i cirka tre minuter.”

Alltså..först försöker ett gäng hanar komma på honans rygg, sen biter hon dom för att skrämma bort alla utom en som sen biter henne i nacken (!) för ”lugna” henne. Allt varar i 3 minuter.

Det är sånt som kallas romantik.

Hallå hallå. Testing, testing!