Jag läser mina senaste blogginlägg och kan inte annat än få känslan av att jag vid skrivandets stund hade ett desperat behov av att inte längre ha en tråkigt dålig uppdaterad blogg när jag skrev inläggen. Med det menar jag att dom känns lite väl krystade och desperata.
Okej, nu fick jag fundera en stund, om mina senaste inlägg var desperata, vad är då detta inlägg ett försök till? Att desperat försöka bryta trenden med desperata inlägg? That doesn´t make a whole lot of sense.
Nä, jag vet faktiskt inte vad syftet med det här inlägget är, mer än att jag hade lust att skriva, antar jag. Men vad är det för blogginlägg? Ett inlägg där jag enbart skriver om hur mycket lust jag har att skriva blogginlägg? Det är när jag tänker ett inte helt ovanligt tema i den här bloggen, åtminstone i de äldre inläggen.
Nu saknar jag plötsligt uppslag för vad jag ska skriva mer om i det här inlägget, jag kan ju inte avsluta med ovanstående gnäll liksom. Samtidigt brottas jag med min ovilja att censurera mig själv, som ibland är svår att motstå. Alltså att radera det jag har tänkt publicera på bloggen, bara för att det skrivna har känts meningslöst. Men tänker jag för mycket så, så är ju risken att bloggen till sist blir full av en massa osammanhängande dravel i varierande kvalitet. Men tänker jag för mycket SÅ, så riskerar ju bloggen att bli opersonlig. Är det något bloggen har så är det väl lite personlighet iallafall? Iallafall till innehållet? Jag skriver ju bara mina lösa och mer eller mindre meningsfulla tankar och funderingar som just vid tillfället då det skrevs kändes hyfsat värt att bevara i bloggform.
Precis just t.ex. drabbades jag av en lust till självcensur, jag läste det senaste stycket tills jag kom fram till de två ”iallafall”, som jag skrev. Så stavas det ju inte, för tusans. Det stavas ”i alla fall”! Borde jag ändra det? Det är ju en form av självcensur, även om det kanske är en ganska mild sådan. Blir det för mycket sådant så tas ju karaktären bort, för dålig stavning ger ju karaktär, på gott och ont.
”karaktär”
Visst har ni tänkt på att om man säger vissa ord många gånger i följd, så blir man till slut osäker på om ordet verkligen är ett riktigt ord? Karaktär är väl ett sånt ord, tycker jag. ”Karaktär”, liksom. Vad är det för jäkla ord? Så kan ju inte ord..heta (?) Heter ordet ”karaktär”, karaktär? Har ord namn? Heter orden sig själva? Varför frågar jag mig själv det? Finns det nån mening med allt, och i så fall, vad var meningen med det här inlägget?
Diskutera.
kanske är det så, att man måste ha ett namn för att kunna ge något/någon annan ett namn?
Av vem fick den allra första namngivna människan sitt namn då? AEGD.
men det blir ju samma grej som vad kom först, hönan eller ägget! o det finns ingen på hela jorden för tillfället som kan svara på det. och nej, vad du än tänker på att komma med för duktig förklaring på det, så vet inte du heller. sådeså! :p
Hönan kom först! Eller hönans ”förfader”.
Alltså..jag kan inte låta bli.. Det finns liksom från början ingen anledning till varför bara folk med namn får namnge?
Ne, usch va tråkig jag var nu >_>
fast nu var det ju inte folk med namn som vi pratade om från början, utan att ord med namn.. fail!!
ägget kom först. det var egentligen en sten, men så hade det råkat hamna en liten slemklump full med DNA inuti, som växte till sig o kläcktes.. (nej, jag orkar inte googla på vad en kycklingspermie egentligen består av, så slemklump full med DNA får duga i detta fall, ok?)
Så du menar att ord utan namn inte får namnge andra ord? Eller vad? Jag börjar tappa tråden här nu känner jag..
Och nej, slemklump med DNA duger faktiskt inte här alls..sov du på biologilektionerna?
jo,SJÄLVKLART kan ord utan namn namnge andra ord, men då är det ju inte utan namn längre, så det bildar en ond cirkel.
biologi är inte min kopp med kaffe! som att du vet vad en kycklingspemie består av? försök! utan att googla. desstuom minns jag att man skulle dissikera en fårhjärna på en biologilektion, o det stank i hela korridoren. fy fan, tur jag slapp va där.