bjornsmagasin.se

Tack vare fina vänner Christoph och Anne så har jag hittat mig ett rum att hyra fram till slutet av September. Det är förbaskat skönt att äntligen ha lämnat Hotel Wasserpalast, efter att ha bott där i typ 3-4 månader. Det har känts som ett år typ.

Dåliga saker med Hotel Wasserpalast:

1. Frukosten består av extremt vitt döds-bröd som ibland är fruset i mitten. Pålägg i form av skinka, korv och ost är det enda som ger frukosten smak. Äggen är alltid överkokta. Saltgurka (?) finns också att tillgå, vad nu det ska vara bra för. Ett plus för kaffet dock, det smakar faktiskt som vanligt attans kaffe, som annars är i stort sett omöjligt att få tag på i Österrike (och Tyskland med för den delen).

2. Personalen. Jag tvivlar på att dom har gått i hotell-skola, eller ta-hand-om-gäster-skola, för man har tur om man får ett slött ”hello” när man går förbi personalen. Jag hälsar på dom om dom åtminstone gör sig besväret att titta en i ögonen när man går förbi receptionen. En dam hade efter 2-3 månader fortfarande inte lärt sig att jag inte talar särskilt bra tyska.
Har man jobbat länge på kvällarna så tar man sig gärna en extra sovmorgon på lördagen, vilket städpersonalen inte alltid bryr sig om, så dom städar ens rum när man ligger halvgroggy och endast halvvaken (och halvnaken). Att dom pratar varken engelska eller tyska gör det hela än mer obekvämt.

3. Rummen. Jag har bott i totalt 2 rum på hotellet. I det första fanns det knappt varmvatten (det rann ut ur duschmunstycket snarare än att spruta), och i det andra rummet smakade vattnet illa.

4. Internet. Knappt existerande. Om det överhuvudtaget fungerade så var det extremt segt, och att titta på youtubeklipp eller liknande var i stort sett fruktlöst.

5. Placering. Ett plus är att det ligger 10 minuters gångväg från jobbet. Minus är att det ligger minst en halvtimmes bussfärd ifrån allt som kan anses vara intressant att se/besöka. Jag har gjort vissa försök att promenera i området, men det finns bara villor och raka gator. Husen är iofs fina, men inte så attans fina så att man vill gå och titta på dom stup i kvarten. Dessutom ligger hotellet vid Libenau Hauptstrasse, som är en hårt trafikerad väg som dom av någon anledning har dragit rätt igenom bostadsområden. Långtradare rusar förbi hela tiden, och man brottas mellan att ha fönstret öppet på natten (pga värmen), eller att stänga fönstret för att stänga ute alla trafikljud.

Anyways.
Nu har jag flyttat in mina sista grejer i lägenheten som jag hyr ett rum i. Det finns en dubbelsäng, en soffa och ett skruvbord här. Idag måste jag köpa mig en madrass om jag vill kunna sova.

Off topic:
Jag funderar på när jag ska våga gå över från att skriva ”dem” istället för ”dom”.
”Dem”, är ju mer korrekt egentligen, men känns torrt på nåt sätt. Jag tror jag ska påbörja en stavningsreform.

Jag borde verkligen skaffa en liten liten anteckningsbok där jag skriver ner idéer till blogginlägg. Under den senaste veckan har jag kommit på två eller tre fyndiga blogginlägg, men glömt bort dom innan jag har hunnit sätta mig framför datorn. Därför riskerar detta inlägg att bli ännu ett i mängden av jag-vill-men-tycks-inte-kunna-skriva-bra-blogginlägg-inlägg.

Jag läste just att det ska komma en ny ”De tre musketörerna”-film. Trailern till den får mig att vilja gnaga av mig egna huvud och kasta det i en brunn.

Det finns många kassa saker med att ha glasögon. Eller, jag kan åtminstone komma på två, varav en jag härmed ska redogöra för: Om man är utomhus en julidag med extrem-solsken så kommer man att bli bränd, och då blir konturerna av glasögonen för evigt (åtminstone för veck-igt) inbränd i ansiktet på en. Detta kan jag bekräfta genom egen dagsfärsk erfarenhet. Dessutom är mina läppar lätt uppsvällda pga solen, något som iofs inte kan skyllas på glasögonen, men ändå.
I vanlig efterklok anda så köpte jag mig en airpower-keps (airpower är en flyguppvisning som var anledning till att vi var utomhus i 2 dagar) som var ganska ful. Så nu ser jag ut som en idiot-tomat, plus att jag måste skydda min sköra hy med en ful keps. Ni märker att jag har det tufft.

Förra helgen var jag och tre kollegor och badade i en sjö, sen åkte vi upp till toppen av ett kilometerhögt berg.
Näe, där ljög jag, vi kom aldrig till toppen, utan var tvungna att stanna ca 100 meter innan toppen, efter som den var avspärrad av militären. Men det fanns glass att köpa i en restaurang däruppe iallafall, så vi var glada ändå.

Nu ska jag sova. Jag hoppas att ni fann detta inlägg givande och bra.

Ni vet den där känslan när man känner att man inte lyckades skriva nåt vettigt? Minst en person på jorden känner så nu.