bjornsmagasin.se

Här om dagen lyssnade vi på musik i klassrummet. Det var bland annat en hip-hop-låt som spelades, och jag hade lite svårigheter att höra texten. Bland annat tyckte jag att dom sa nåt väldigt snuskigt, jag minns inte vad jag tyckte dom sa, men jag förstod att jag hade hört helt fel. Iallafall, då tänkte jag för mig själv ”undrar om nån nånsin hört den textraden fel på samma sätt som jag?” Sen tänkte jag ”Undrar i så fall om om den/de personerna som hörde samma fel också undrade om någon annan hörde den textraden fel?” sen tänkte jag ”Undrar om nån av de teoretiska fel-hörarna bestämde sig för att skriva om det på sin blogg?”
Jag är inte säker på svaret på de två första funderingarna, men på den sista är jag ganska säker på att svaret är ”nej”, för vilken idiot skulle skriva nåt så fullständigt poänglöst på sin blogg?

Jag läser mina senaste blogginlägg och kan inte annat än få känslan av att jag vid skrivandets stund hade ett desperat behov av att inte längre ha en tråkigt dålig uppdaterad blogg när jag skrev inläggen. Med det menar jag att dom känns lite väl krystade och desperata.

Okej, nu fick jag fundera en stund, om mina senaste inlägg var desperata, vad är då detta inlägg ett försök till? Att desperat försöka bryta trenden med desperata inlägg? That doesn´t make a whole lot of sense.
Nä, jag vet faktiskt inte vad syftet med det här inlägget är, mer än att jag hade lust att skriva, antar jag. Men vad är det för blogginlägg? Ett inlägg där jag enbart skriver om hur mycket lust jag har att skriva blogginlägg? Det är när jag tänker ett inte helt ovanligt tema i den här bloggen, åtminstone i de äldre inläggen.

Nu saknar jag plötsligt uppslag för vad jag ska skriva mer om i det här inlägget, jag kan ju inte avsluta med ovanstående gnäll liksom. Samtidigt brottas jag med min ovilja att censurera mig själv, som ibland är svår att motstå. Alltså att radera det jag har tänkt publicera på bloggen, bara för att det skrivna har känts meningslöst. Men tänker jag för mycket så, så är ju risken att bloggen till sist blir full av en massa osammanhängande dravel i varierande kvalitet. Men tänker jag för mycket SÅ, så riskerar ju bloggen att bli opersonlig. Är det något bloggen har så är det väl lite personlighet iallafall? Iallafall till innehållet? Jag skriver ju bara mina lösa och mer eller mindre meningsfulla tankar och funderingar som just vid tillfället då det skrevs kändes hyfsat värt att bevara i bloggform.
Precis just t.ex. drabbades jag av en lust till självcensur, jag läste det senaste stycket tills jag kom fram till de två ”iallafall”, som jag skrev. Så stavas det ju inte, för tusans. Det stavas ”i alla fall”! Borde jag ändra det? Det är ju en form av självcensur, även om det kanske är en ganska mild sådan. Blir det för mycket sådant så tas ju karaktären bort, för dålig stavning ger ju karaktär, på gott och ont.

”karaktär”
Visst har ni tänkt på att om man säger vissa ord många gånger i följd, så blir man till slut osäker på om ordet verkligen är ett riktigt ord? Karaktär är väl ett sånt ord, tycker jag. ”Karaktär”, liksom. Vad är det för jäkla ord? Så kan ju inte ord..heta (?) Heter ordet ”karaktär”, karaktär? Har ord namn? Heter orden sig själva? Varför frågar jag mig själv det? Finns det nån mening med allt, och i så fall, vad var meningen med det här inlägget?

Diskutera.