Juli 13, 2008 11:07:12
Jag vaknade mitt i en så kallad klardröm, ni vet en sån där dröm där man är är medveten om att man drömmer.
Jag tänkte skriva ner det lilla jag minns från den, för jag själv tycker det är kul med såna här drömmar för att känslan som jag har i kroppen efter dom är så stark och konstig.
Det första jag minns i drömmen är att jag är i mitt rum och jag tittar ut genom mitt fönster, där ute har det snöat så mycket så att det räcker nästan upp till fönstret (jag bor på andra våningen, så det hade snöat rätt rejält i drömmen).
I drömmen tänkte jag då att min flickvän, som i verkligheten hade gått till jobbet tidigare på morgonen, måste ha haft det väldigt jobbigt att ta sig till jobbet, om hon ens hade lyckats komma iväg. Jag undrade varför hon inte hade kommit tillbaks till mitt rum, eftersom hon måste ju ha märkt att det har snöat så mycket.
Jag försökte fotografera snön från mitt fönster, men som så ofta i mina drömmar fungerade inte kameran särskilt bra.
Istället gick jag ner för att se vad dom andra i famijen tyckte om att vara totalt insnöade. Men när jag kom ner till nedervåningen såg jag att fönsterna inte var helt täckta av snö, vilket dom ju borde vara, utan ute i trädgården var det bara lite snö på marken. Detta tyckte jag såklart var lite märkligt, med tanke på hur det såg ut utanför mitt fönster där uppe.
Jag bestämde mig för att gå ut och titta hur det såg ut utanför mitt fönster utifrån huset.
Först kikade jag dock ut från vårat vardagsrumsfönster, som ligget på ena långsidan av vårat hus, och tittade ut åt det håll där hörnet mot kortsidan, där mitt rum ligger, för att se om jag kunde se all snö som borde ligga där runt hörnet. Det gjorde jag. Det var en hög mur av snö alldeles vid hörnet, och jag sa nåt i stil med ”shit, va mycket snö!”.
Jag ville undersöka snömuren närmare, och jag gick ut till det hörn där den var, men då var den plötsligt utbytt mot en hög mur av stora stenbumlingar i olika storlekar, stenarna var täckta av mossa och dom var fuktiga av smält snö.
Jag tittade på dom stora stenarna och tyckte att det hela påminde om något från nån fantasybok, och det kändes som att det gömde sig en stor fantastisk hemlighet bakom stenarna.
Jag minns inte om den drömmen satt ihop med det jag drömde sen, men det spelar ingen roll.
Den drömmen jag just beskrev såg jag ur mitt egna perspektiv, med det menar jag att det var jag själv som gick runt i den.
Det jag däremot minns starkast från den här drömmen, och den känsla som fortfarande sitter kvar i min kropp, var det faktum att hela drömmen var som en film, alltså jag såg den inte från mitt eget perspektiv, utan det var som om den var filmad, jag såg den från en kameras synvinkel, som bara gled med i långa tagningar precis som en kamera. Lite samma stil som Quentin Tarantino filmar.
Det roliga med den var också att det var riktiga skådespelare med i den, som spelade roller.
Det första jag minns var en ”scen” i filmen med tre systrar, spelade av Nicole Kidman, Emma Watson och en till jag inte minns. Dom var klädda i fina vardagsklänningar, mestadels vita. Dessa klänningar såg ut att vara inspirerade av klänningar från förra sekelskiftet. Men dom såg inte sådär snoffsiga eller propra ut, dom var som sagt fina.
Systrarna var uppe i någon sorts takvåning med ganska många fönster istället för väggar och tak, och med en massa möbler och grejer som gjorde att rummet nästan såg överbelamrat ut, men inte stökigt. De tre systrarna pratade och skojade och hade väldigt roligt. Dom sprang liksom runt och busade på nåt vis. Sen kastade dom sig alla i en säng och tjoade och tjimmade och allt var tydligen väldigt roligt.
Utan att det nämdes på något vis så känner jag att den här filmen utspelar sig i framtiden, och det visade sig också i nästa scen, där en ganska stor bil som såg ut att komma från framtiden backade upp till en entré till ett hus.
Entrén såg ganska schaskig ut, det var inte huvudentrén, utan denna entré låg i nån sorts gränd med en bro över. Typ.
Jaja. Bilen backade in mot entrén iallafall, och bilen hade en dörr på baksidan, som vi alla kommer ha i framtiden, säkert… Denna dörr öppnades och man kunde se hur Nicole Kidman och Emma Watson ställer sig upp (man kan stå raklång i framtidens bilar, bara så ni vet) och går ut genom bakdörren.
Systrarna hade ju varit ganska ledigt och avslappnat klädda i den tidigare scenen, men i den här scenen var dom klädda mestadels i svart, och jag minns att Emma Watson hade en svart skinnjacka på sig, och håret var bakåtkammat och rakt, med ett svart hårband.
Hela stämningen i scenen var helt enkelt ganska dyster, något, som jag inte visste var det var, hade hänt sen den förra scenen. Systrarna var väldigt sorgsna och nedstämda.
Dom pratade med varandra, jag minns inte alls vad dom sa, men det var nåt dystert.
Sen minns jag inget mer från den scenen.
Nästa ”scen” var vid någon sorts tillställning. Det hela utspelade sig i ett sånt där lite avskiljt samhälle i USA där alla känner alla, och man inte gillar besökare man inte känner.
En stor del av ortsbefolkningen var samlad på en grusplan utanför ett hus.
En lustig grej med denna scenen var att under tiden som det hela var ”filmat”, så kunde jag själv kommentera allt som hände, ungefär som att jag tittade på filmen och berättade saker om den för någon som såg filmen med mig.
En sådan kommentar var när jag sa nåt i stil med ”om du tittar noga så kommer Steven Spielberg skymta förbi i bakgrunden”. Dock syntes han aldrig till.
Scenen spelade vidare. En limousin stanande på grusplanen och ortsbefolkningen samlades runt den. Dörren öppnade sig och en man kom ut.
I en enda ”tagning” följde kameran denna mannen. Först gick han förbi ett långbord där en doktor stod och undersökte en kille, sen började han gå mot ingången till huset, som pryddes av ett valv i beige sten.
Här kom en till såndär kommentar från mig som tittade på filmen, jag sa typ ”nej, just det, det är inte Steven Spielberg som är med i den här scenen, det är Harrison Ford som skymtar förbi.”
Mannen kameran följde gick som sagt mot det här valvet i sten, en annan man stod lutad mot valvet.
Våran huvudperson hälsade på den här mannen med en klapp på axeln och sa ”Come on, lets go”. Mannen som lutade mot valvet var ingen mindre än Harrison Ford! Klädd i smoking, stora pilotsolglasögon, och Indiana Jones-hatten!
Han stod dock kvar, lutad mot valvet.
Drömmar är ju inte alltid helt logiska, och nu visade det sig att mannen som vi hade följt sedan limousinen också var Harrison Ford. Dock en som såg mer ut som Han Solo än Indiana Jones…men dock även han klädd i smoking.
Harrison gick vidare upp mot huset. Det var ett ganska stort hus, men lite förfallet. Det var byggt i amerikans stil med ganska stora fönster med fönsterluckor och gräsmattan på framsidan var illa klippt.
Kameran vek av från att ha följt Harrison, och den vände istället mot ett av husets stora fönster. Detta var öppet och i det satt ett par tuffa killar klädda i motorcykelkläder, och utanför fönstret stod ett par tre stycken till, hela gänget drack öl och pratade med varandra.
Men en av dom fick syn på Harrison Ford, och han blev arg som fasen då.
Han ställde sig upp och gick fram mot Harrison, han tog en klunk öl, knycklade ihop burken och kastade den på marken. Han skrek åt Harrison så hårt att det kom dreggel ur munnen på honom.
Harrison vände sig om.
Motorcykelkillen undrade argt va fan Harrison gjorde här, och hur fan han vågade visa sitt fula fejs här igen, efter allt som har hänt. (vad det var som hade hänt vet jag dock inte.)
Hela den här scenen var som jag sa filmad i en enda tagning, men här kom det första klippet. Nu var kameran riktad mot Harrison som lugnt pratade tillbaks till motorcykelkillen.
Plötsligt blev bilden svart och jag såg filmens titel. Den var liksom i 3D, och under den syntes en hög med stora gamla stenar.
Jag såg inte vad filmen hette, men titel bestod av två ord, det första ordet var märkligt nog spegelvänt. En hand klädd i tunna vita, smutsiga handskar sträcktes fram, den vände det spegelvända ordet rätt.
Sen vaknade jag av att telefonen ringde..
