Jag vill ifrågasätta den gamla ”antimyten” som säger att skägg INTE blir styvare ju mer man rakar sig.
Lika bra att ta det från början: Jag föddes mitt i natten av en glad och lycklig mor, och några år senare började den då tonåriga Björn upptäcka små små fjun på hakan som tycktes ha en något mörkare nyans än de kringliggande naturliga hårstråna som alla människor har runtikring ansiktet. ”Är detta de allra första tecknen på att även jag är på väg att bli man?”, undrade jag medan jag beundrade de små fjunen i badrumsspegeln. ”Om ett år lär fjunen ha växt till vad som måste kunna anses vara ett skägg” var min bedömning, trots min då totala brist på skäggväxterfarenhet.
Ett år senare hade fjunen vuxit sig starkare, men dessvärre hade inte ens den mest liberala skäggexpert med gott samvete kunnat kalla det som växte på min haka för skägg. Det var helt enkelt fortfarande för glest.
Som så många före mig i den begynnande skäggåldern såg jag mitt skägg som ett klart tecken på att man var på väg att bli både vuxen och man, och jag började därför tidigt spara ut de små hår som kom så gott det gick. Jag försökte framhäva skäggväxten genom att raka en tydlig gräns mellan skägg och ren haka, som för att säga ”Jag har skägg, och jag vet om det”. Allt för att sopa bort det minsta tvivel på att jag var, eller åtminstone var på väg att bli, man.
Under de nästkommande år blev jag mer och mer skäggmedveten, och kunde se att även andra i min egna och även nästkommande generationer gjorde allt för att framhäva den lilla skäggväxt som deras kroppar hade förärat dom med.
Men åren gick, och jag, och säkert många med mig, upptäckte att skägget hade en tendens att sprida sig nedåt, under hakan, för att där sätta sig till ro och växa sig som starkast. Varför naturen bestämde att det bästa stället att ha skägg är under hakan kommer jag nog aldrig få veta, men som ung man är detta frustrerande. Man vill visa upp sitt skägg, helst utan att vinkla hela huvudet uppåt. Det man vill är ju att skägget ska sprida sig mer uppåt kinderna, där det kan växa för allmän beskådan, och där den kan accentuera min maskulina framtoning.
Även i skrivandets stund, då undertecknad (har alltid velat skriva det) snart snubblar över sin 28-årsdag, kan jag känna att skäggväxten vid det här laget borde
ha spridit sig längre över kindtrakten än vad det egentligen har.
Men tvivla trots det aldrig på min enorma manlighet! Skägg är ju trots allt ingen exakt vetenskap.
Iallafall, nästa steg i livets skäggiga resa som jag har valt att kalla ”skäggresan” är när man upptäcker möjligheten att spara ut polisonger. När denna insikt kommer är man fortfarande ganska färsk överhuvudtaget när det gäller skägg, vilket innebär att polisongerna likt hak-skägget är något tunnare och mindre framträdande än vad man kanske hade önskat, men så länge du inte kan visa mig skägg och polisong-regelboken, så tycker jag du ska sluta klaga! Har man chansen att spara ut om än bara en tunn polisong så tar man den chansen utan att tveka. ”Om man inte har tålamod, så får man inga polisonger!”, som den självutnämnda livsfilosof som jag träffade nere i hamnen en onsdagskväll sade mitt under en snedtändande heroin-tripp. Och han verkade vara en sån person som vet vad han snackar om.
Någonstans här, eller kanske för fem minuter sen började en tanke snurra runt som en fluga i era huvuden, ”vad är det han vill ha ut av det här blogginlägget, och vad var det där snacket om ”antimyten” som han inledde med?
Jo! Jag strök idag fingrarna genom mitt skägg, och gjorde en fantastisk upptäckt, mina polisonger är mjukare än skägget på hakan!! För er som inte förstår vad det innebär så ska jag nu redogöra för det: Den första skäggväxt en ung man upplever är den på hakan, alltså är det den skäggväxt som man rakar först. När sedan skäggväxten under åren sprider sig, så hamnar den till slut uppe vid polisongerna, vilket således är det sista ställe där skägget får ordentligt fäste (förutom som i mitt fall, kinderna). Det är alltså polisongerna man börjar raka sist, och eftersom det är populärt med polisonger, så renrakar man dom inte lika ofta som skägget på hakan. Slutsats: Mina polisonger är mjukare än mitt hakskägg, eftersom dom inte har blivit rakade lika ofta som hakan. Detta är obestridliga bevis på att den gamla ”antimyten”, som jag nu kallar den, faktiskt är osann. Skägg BLIR styvare när man rakar det ofta, vilket går emot allt som de vuxna männen i mitt liv har påstått. Vilka andra sanningar har dom döljt från mig? Är råttgift verkligen farligt för människor, och kan vi vara helt säkra på att man inte bör dricka bensin?
