Nä, nu känner jag att jag måste lätta på hjärtat, det här är nåt som har tyngt mig ett tag. Det hela började när jag gick på högskolan. Jag hade köpt nya skor, och första gången jag vandrade i skolans korridorer så märkte jag att skorna knarrade. Först var det när jag gick med skorna inomhus, som i skolan. Men inte långt därefter började de även knarra utomhus. Mer och mer knarrade dom, ända tills jag kände att jag inte orkade med det. Eftersom skorna var ganska nya och hela så tänkte jag att man kanske skulle skänka dom till en sån där klädinsamling. Typ, jättefattiga människor kanske inte stör sig på mycket på att skorna knarrar… Iallafall la jag skorna i en garderob, och där fick dom ligga i ett par år. I våras nalkades den stora fina Haga-marknaden, då folk säljer sina gamla grejer för en billig peng. Då kom jag plötsligt på mina gamla skor, jag kunde ju sälja dom där!
Sagt och gjort, den där soliga dagen lade jag skorna i en säck och spatserade käckt ner till en bra plats på Stigbergstorget. Det dröjde inte länge för än en glad och trevlig herre med gamla slitna sandaler kom gåendes och fick syn på mina skor. Han satte sig på pallen och tog av sig sina sandaler. Uppenbarligen var dessa i ett par storlekar för små, för hans fötter såg ut att ha format sig efter de hårt åtdragna kardborre-banden. Över lag så det inte ut som att han låter sina fötter vandra i fotriktiga skor.
Han tog mina gamla skor, tittade på prislappen och utbrast ”15 kronor, det är ju som hittat!”. Han skrattade lätt, testade skorna och sade något om att dom satt som gjutna. Han hivade fram en tia och en femma och lade dessa glatt i min öppna handflata. ”tack ska du ha!” Sade han och gick därifrån.
Först då började jag sakta men säkert inse vad det var jag faktiskt hade gjort. Jag hade sänkt mig till den lägsta nivå man tänkas kan, jag sänkte mig till SÄLJAR-nivån! Ni vet den där nivån strax under amöbor? Den där nivån som överpositiva och smått motbjudande säljare brukar befinna sig, den där nivån som bilsäljare och SIBA-säljare krälar runt på. Den där nivån där man som säljare framhäver hur fantastiskt bra produkten är, medan man låter bli att nämna de små defekter som den kan ha. Sån var jag. Jag lät ju medvetet bli att nämna att skorna knarrade som om de var besatta! Det enda jag hade i tankarna var rikedomarna jag skulle få för skorna. Antagligen hade jag dollartecken över ögonen, och min mun vattnades antagligen lätt.
Nu har det gått ett par månader, jag har försökt bearbeta mitt beteende. Men ännu kan jag vakna vissa nätter alldeles kallsvettig och med ett ryck sätta mig upp i sängen och tjuta i panik rätt ut i mörkret.
Häromatten vaknade jag t.o.m av att jag hörde skor som knarrade alldeles vid sängen, givetvis blev jag övertygad om att det var den före detta glada gubben som ville utkräva hämnd! Lättad blev jag när jag insåg att det bara var en inbrottstjuv.
