Efter ungefär en vecka i Frankrike så kan jag inte annat än att inse att de fördomar som började byggas upp under år 2003, då jag senast besökte detta land, har blivit bekräftade återigen. Fransmännen hade antagligen gillat turistsäsongerna om det inte hade varit för alla turister som har en tendens att flockas här just då.
Om man får för sig att besöka en turistbyrå så ska man inte räkna med att nåt finns att tillgå på engelska, vill man besöka en restaurang så får man räkna med att, som jag själv fick erfara igår, tillaga maten själv vid bordet.
Frankrike är ett trevligt och fint land, till skillnad från sina invånare. Vi träffade i och för sig en fransman med en trevlig hund idag, den förste (och gissningsvis den enda) trevliga fransman vi hittils har träffat på denna resa. Och då snackar vi om hunden, inte ägaren.
Idag sitter vi i våran villa med utsikt över havet och har det i största allmänhet gött. Vi var inne i stan idag. Och med stan menar jag den fina gamla staden Granville som ligger vid Bretagnes östraste kust (eller säger man mest östra?). Denna stad har sparat sin gamla kärna av gamla hus som är..gamla. I stort sett.
Bland annat finns en kyrka som enligt skyltar benämns ”Eglise Notre Dame”, våra förväntningar till trots så var det inte riktigt som den Notre Dame vi känner från dokumentärer som t.ex. ”Ringaren i Notre Dame”. Men ändock var det en fin gammal kyrka som låg där på stadens högsta höjd. Höjdpunkten av just det besöket var bland annat något som såg ut som en staty i smör som var halvt smält, kanske hade den en gång föreställt Jesus? I så fall kanske denna kyrka är den enda i världen som kan stoltsera med en smält Jesus i smör. Det är en bedrift jag inte tycker att man ska förringa.
Jesus i smör?
Vi gick vidare genom den gamla fina staden tills vi tröttnade, och då bar det av till stranden. Den var full av sand och vatten.
