bjornsmagasin.se

I morse gick jag till kommun-vad-det-nu-är-för-myndighet-grejen, för att till slut lämna in Meldezetteln, för att kunna få min Refereat meldewesen. Senast jag var där gick det inte, eftersom jag då inte kände till att jag var tvungen att få en meldezettel underskriven av min hyresvärd. Den gången kom jag dit, knackade på dörren, väntade 10 sekunder, sen kom det en dam som också ville in till samma rum. Hon gick rätt in genom att öppna dörren. Där inne satt två medelålders damer, och en annan stod med kaffekopp och pratade med de andra damerna, ca en och en halv meter från dörren. Varför i hela friden öppnade dom inte när jag knackade? Deras jobb är ju trots allt att hjälpa folk som mig. Jäkla skator.
I morse då, samma kontor, och innan jag kom dit tänkte jag för mig själv att jag inte skulle storma rätt in, utan knacka och vänta snällt, för det kan ju inte vara samma visa igen. Dessutom kände jag mig som en vilsen invandrare, och ville inte vara jobbig. Men öppnade dom trots min knackning? Självklart inte. Samma dam, på samma plats stod med en kaffekopp (gissningsvis också samma) och pratade med samma damer som sist. Jag kikade in, sa ”Gute morgen”, och undrade om nån pratade engelska. Fick ett ”nein” var från de tre damerna, sedan tre tomma blickar, blickar som hade en total brist på lust att hjälpa mig, men fulla av en total lust att jag skulle gå därifrån, så att samtalet över morgonkaffet kunde fortgå ostört.
”ich brauche ein referat meldewesen”, harklade jag ur mig, i hopp om att dom inte helt gett upp sina jobb. Damen med det döds-svarta håret tittade på mig och sa nåt som jag inte uppfattade. ”bitte?” frågade jag, alltså, ”ursäkta?”. ”PASSPORT!”, ropade hon då, med den mest irriterade röst man tänkas kan. Jag tog fram mitt pass och den påskrivna meldezetteln, och räckte med skakig hand fram dessa. Hade jag haft en mössa hade jag tagit av den, hållt den mot bröstet och tittat ned i golvet som en tiggare i en Dickens-bok.
Hon visade in mig på sitt kontor, pekade på en stol där jag gissar att ”de vi inte pratar om” får sitta. Jag satte mig där, och dödshäxan satte sig ner vid sitt skrivbord, som säkert var designat i Italien av nån fin designer vid namn Italiano Bellabino, och ihopskruvat av slavarbetare på Korsika.
Aaanyways. Hon tog mitt pass, la min meldezettel vid sidan av tangentbordet och skrev ner pass-uppgifterna i sin dator. Varför jag behövde skriva ner passuppgifterna på min meldezettel kommer jag nog aldrig få veta.
Hon skrev ut min referat meldewesen, stämplade den med en stämpel som allt av döma är tillverkad av benknotor, för den var vit. Att benknotorna kom från tortyr-offer går inte att utesluta.
Plötsligt öppnades kontorsdörren och en stackare i den situation jag var i 2 minuter tidigare kom in. ”Du måste vänta!”, röt dödsdemonhäxan på tyska, och lyckades samtidigt faktiskt dölja sina horn under luggen, trots hennes snabba huvudrörelse. Mannen sprang gråtandes därifrån.
Jag fick min referat meldewesen, jag tackade, och rusade därifrån, tacksam över att fortfarande vara vid liv. Inte långt därifrån har min arbetsgivare sitt kontor, jag gick in dit och lämnade in det papper dom bett om två veckor innan. Sen var det hela över, och jag åkte till jobbet.

Disclaimer: Denna historia kan ha överdrivits av dramaturgiska skäl.

Sneglade just på klockan, och ser att det är den 14e November idag. Det betyder att det för exakt 9 månader sen var första jobbdagen utomlands, måndagen den 14 februari. Eller ja, det var första praktik-dagen, men det är samma jobb som jag har nu, typ. Den 12e februari landade jag och Nicklas i München, och det var första dagen jag bodde utomlands på heltid. Det är alltså 9 månader sen. Om någon hade frågat mig för 9 och en halv månad sen om jag var intresserad av att flytta utomlands, så hade jag skrattande förklarat för vederbörande att jag inte alls har några såna planer, tanken har inte ens funderat på att dyka upp i mitt huvud. Det fanns inte på kartan. Men nu sitter jag här, på Mcdonalds, i Graz, Österrike, och surfar på deras gratis internet (mitt internet i lägenheten har inte dykt upp ännu), och har för ett par veckor sedan påbörjat mitt tillsvidare-kontrakt. Förra veckan var jag med på ett vecko-möte, och nån frågade varför jag var där, för bara folk som jobbar fast är med på de mötena. Chefen svarade ”Björn ist fixed bei Magna”, alltså, Björn är fast anställd på Magna. Att höra det från chefen var lite lustigt. Jag är heltidsanställd på ett företag jag aldrig hört talas om innan jag började här, i ett land som jag inte kunde någonting om när jag landade här. Men nu sitter jag här, och gud vet hur länge jag blir kvar, eller vad framtiden har i kikaren.

Om man är riktigt riktigt hungrig, är det en bra idé att äta upp sina egna ben då? Liksom, näringen finns ju redan i kroppen, i benen, och om man äter upp benen så återanvänder man ju bara näring som fanns i kroppen redan innan. Fast…om man äter upp sina ben, så hamnar ju näringen iofs på andra ställen än sina ben, så det kanske inte är en så dum idé iallafall?

Iallafall,

Min tyska börjar bli okej. Min hyresvärd är en man i 70-årsåldern som inte talar ett ord engelska, så jag är tvungen att snacka tyska med honom, vilket faktiskt funkar ganska bra. Kanske har jag nämnt följande anekdot i min blogg förut, men i så fall så kommer den här igen: Min hyresvärd jobbade i Göteborg under 7 månader 1965, och kommer fortfarande ihåg de viktiga Svenska fraser han fick lära sig, vilka är följande; ”Högertrafik”, och ”Hämta en spann vatten”, vilka han faktiskt uttalar utan någon märkbar brytning.

Jag håller att ”registrera” mig hos myndigheterna här i Graz. Detta för att min arbetsgivare vill se bevis på att jag verkligen bor här. För att göra det så måste jag lämna in en ”Referat Meldewesen”, vilket är något sorts utdrag ur kommunens (eller vad nu motsvarande system heter här) register om mig, var jag bor, osv. För att kunna få ett sånt så måste jag registera mig, och för det krävs att jag fyller i en ”Meldezettel”, vilket är uppgifter om var i Graz jag bor, och var jag kommer ifrån. Denna måste skrivas på av min hyresvärd. Låter ju kanske inte som några större problem.. Men min hyresvärd bor i Preding, vilket ligger en bra bit härifrån, och han kan inte komma till Graz när som helst. Ringde honom i måndags och bestämde tid att ses klockan 15 på torsdag i min lägenhet. Fine.
Klockan halv ett den dagen så ringer han mig när jag är på jobbet och undrar vart jag är. Jag förklarar att vi ju sa att vi skulle ses klockan tre! Men det visar sig att han hade sagt ”dreizehn uhr”, alltså klockan tretton, men på tyska lät det som han sa ”drei uhr”, alltså klockan tre. GAH. Iallfall, vi bestämmer nu att ses klockan 13 följande dag istället.
Nästa dag har jag mycket att göra, och rusar strax efter klockan 12 mot bussen, rädd att bli sen till mötet med Herr Hyresvärd. Jag hoppar på bussen och inser i samma ögonblick att jag på jobbet har glömt PAPPERHELVETET som hyresvärden ska skriva under! Jag åker en hållplats, och blir tvungen att halvspringa tillbaks till jobbet 10-15 minuter, under hög stress. Klockan HALV jävla ett, när jag nästan är inne på mitt kontor igen, så ringer min hyresvärd och undrar var jag är nånstans.
Jag blir tyst ett ögonblick och förklarar vänligt att vi ju sa att vi skulle ses klockan ett, inte halv jävla ett! (okej, jag sa inte ”jävla”..) ”Ach so, wo sind sie?”, var är ni, frågar han. Jag är på väg förklarar jag, men jag är fortfarande på jobbet. Han blir tyst en stund, och frågar sen om vi kan ses imorgon istället, klockan ett… Visst, säger jag, och säger hejdå. Hela min stressade kropp går in i viloläge, jag går till en mack-automat och köper mig en macka som substitut för lunchen som jag missade. Sätter mig vid mitt skrivbord och pustar ut.
Nästa dag, på lördag, så ringer han klockan HALV ett och frågar om jag är i lägenheten, vilket jag ju är. Jag börjar ana ett mönster med Herr Hyresvärd, han kommer alltid en halvtimma innan avtalad tid, vilket kan vara bra att lägga på minnet.
Iallafall, han kommer till lägenheten, skriver under, vi pratar en stund om att den stora världskartan jag har på väggen är sehr schön, och att stormluckorna på mina takfönster är kaputt, vilket han ska se till att fixa. Mötet är över på 5 minuter.
Till er som inte känner mig; den här historien är mig i ett nötskal, vilket ni som känner mig i detta nu nickar instämmande till.

Jag sitter nu på Graz flygplats, i väntan på planet som ska ta mig hem till Sverige! Jag gick just igenom säkerhetskontrollen, där all man har med sig röntgas och metall-detektor-kollas. När man står där får man se en video som beskriver hur säkerhetskontrollen går till. Den videon tar kanske 2 minuter, och går på loop om och om och om igen. Står man där länge så blir man lätt irriterad på den. En replik i den säger ”Your copperation will have to save time”, alltså ”ditt samarbete måste spara tid”.. ”Måste” spara tid? Jag som blir halvparanoid när det gäller det mesta blir extra paranoid i en sån situation. Mitt samarbete MÅSTE spara tid? Vad menas med det? Vad händer om det tar för lång tid för mig att plocka ut alla metallobjekt ur fickorna? Kastas jag ut då? Eller måste jag genomgå helkroppsundersökning? Huva..
Iallafall, jag har hört den videon varenda gång jag varit här, vilket är ganska många gånger vid det här laget. Ibland måste man köa i nån kvart innan man kan gå igenom kontrollen, och då för man höra den videon ett par tusen gånger. Känns det som iallafall. Och att rösten på videon låter som Liam Neeson med tysk dialekt (typ som i Schindlers list) gör inte saken bättre. Sjukt irriterande.

MEN

Idag insåg jag att videon inte alls säger ”will HAVE to save time”… Den säger ”Your cooperation will HELP to save time. Så oron var obefogad, såväl som detta blogginlägg.

Om man bläddrar tillbaks bara tre sidor på min blogg så kommer man fram till inlägg som jag skrev när jag blev antagen till min senaste skola. Över TVÅ jäkla år sen, bara tre sidor tillbaks. Jag funderar på vad som hände under de två åren, men som jag inte skrev ner i bloggen. Men det är mest blankt. Jag minns inte särskilt mycket av den mesta av tiden som gått. Det mesta av gårdagen är bortglömt, bara en sån sak. Det kan nog vara mycket därför som jag skriver här, det är kul att titta tillbaks och bli påmind om saker.

F.ö
Idag lämnade jag in betyg, studieintyg och andra grejer till chefens assistent, allt det kommer hjälpa att avgöra hur mycket jag kommer få i lön. Håller tummarna för att min filosofie-examen ger mig tonvis med pengar!

Ganska mycket har hänt sedan jag sist uppdaterade min blogg.

Jag ska i slutet av månaden få kontrakt för ett års ”prov”anställning, för att se om jag duger för fortsatt anställning som 3D-modellör på Magna Steyers designavdelning. Precis lagom med tid för att avgöra om jag trivs i yrket en längre tid, och om jag trivs i Österrike och Graz.

Jag har också fixat lägenhet här i stan, en takvåning i Graz, det är med än vad ni kan säga att ni har! 50kvm, med fin utsikt. Idag fick jag hjälp av min kollega och vän Christoph att kånka upp en tvättmaskin upp alla trappor. Efteråt var vi båda än mer kutryggiga än vi var innan, men upp kom åbäket iallafall! Lägenheten blir sakta men säkert möblerad,och i helgen kunde jag laga mat där för första gången! Succé gifvetvis.

Jag lyckades också idag via telefon med min gamla skola charma till mig ännu en läsare till den här bloggen! Så nu består min läsarskara av gissningsvis 3 personer; Jag själv, mor min, och den hel-trevliga och hjälpsamma damen på Högskolan Väst som hjälpte mig med studieintyg och annat. Kanske är Emelie här och snokar ibland också! Ja DU *pekar*

Detta var inte ett lika djuplodande, eftertänksamt och givande inlägg som de flesta av mina inlägg. Det var precis som titeln antyder, en uppdatering om läget. Dessutom är jag trött, har inte ätit middag, och har kånkat upp en tung tvättmaskin 4-5 våningar upp i ett hus, så inte klandrar ni väl mig för att jag inte är lika fyndig, överrolig och charmant som i vanliga fall? Dessutom har jag inte internet i min lägenhet än, så jag måste surfa på McDonalds gratis-internet, och den eviga untz untz-musiken börjar i ärlighetens namn gå mig på nerverna!

Men jag lovar att snart igen uppdatera ett lustigt inlägg. (om man har en vid definition av ordet ”snart”)

P.S: Dessutom har jag ju bokat hemresa! Har inte varit hemma sen mitten av Juli, och den semestern spenderades mest på en ö ute i Östersjön, så jag såg alldeles för lite av familjen och hemmet.

”A paper, published on 15 July 2011, confirmed earlier speculation that the Van Allen belt could confine a significant flux of antiprotons produced by the interaction of the Earth’s upper atmosphere with cosmic rays.”

Jag vet inte vad det där betyder, men den som påstår att vetenskap inte kan kittla ens fantasi och få en att känna att livet är fantastiskt borde ta sig en ordentlig funderare.

Ibland funderar jag på hur det skulle kännas att åka tillbaks i tiden och ”åka in” i sin egen kropp i den tiden. Typ om jag åkte tillbaks till 1994 och gick runt som mig själv som 10-åring. Och sen inser jag att om jag t.ex. år 2039 åkte tillbaks till 2011 på det sättet så skulle det kännas exakt så som det känns att vara mig själv just nu. Så man kan i detta nu låtsas att man är en framtida tidsresenär som har åkt tillbaks i tiden.

För övrigt är jag förvånad över att mitt senaste inlägg inte fick några kommentarer. Kan bara anta att ni alla nickade instämmande när ni läste det.

I vanliga fall när man vill pressa sin egen apelsinsaft så delar man på apelsinen, och sen gnider man halvorna en efter en mot en sån där apelsinhalva-gnidar-mojäng, ni vet vad jag menar. Min nya teori är att det borde vara lättare att bara ”borra” ett centimeterbrett hål i skalet på apelsinen, och sen bara pressa den försiktigt med handen, så att juicen pressas ut genom hålet och ner i, förslagsvis, ett glas. Vad tror ni? Det är sånt här jag funderar på om kvällarna.

Tack vare fina vänner Christoph och Anne så har jag hittat mig ett rum att hyra fram till slutet av September. Det är förbaskat skönt att äntligen ha lämnat Hotel Wasserpalast, efter att ha bott där i typ 3-4 månader. Det har känts som ett år typ.

Dåliga saker med Hotel Wasserpalast:

1. Frukosten består av extremt vitt döds-bröd som ibland är fruset i mitten. Pålägg i form av skinka, korv och ost är det enda som ger frukosten smak. Äggen är alltid överkokta. Saltgurka (?) finns också att tillgå, vad nu det ska vara bra för. Ett plus för kaffet dock, det smakar faktiskt som vanligt attans kaffe, som annars är i stort sett omöjligt att få tag på i Österrike (och Tyskland med för den delen).

2. Personalen. Jag tvivlar på att dom har gått i hotell-skola, eller ta-hand-om-gäster-skola, för man har tur om man får ett slött ”hello” när man går förbi personalen. Jag hälsar på dom om dom åtminstone gör sig besväret att titta en i ögonen när man går förbi receptionen. En dam hade efter 2-3 månader fortfarande inte lärt sig att jag inte talar särskilt bra tyska.
Har man jobbat länge på kvällarna så tar man sig gärna en extra sovmorgon på lördagen, vilket städpersonalen inte alltid bryr sig om, så dom städar ens rum när man ligger halvgroggy och endast halvvaken (och halvnaken). Att dom pratar varken engelska eller tyska gör det hela än mer obekvämt.

3. Rummen. Jag har bott i totalt 2 rum på hotellet. I det första fanns det knappt varmvatten (det rann ut ur duschmunstycket snarare än att spruta), och i det andra rummet smakade vattnet illa.

4. Internet. Knappt existerande. Om det överhuvudtaget fungerade så var det extremt segt, och att titta på youtubeklipp eller liknande var i stort sett fruktlöst.

5. Placering. Ett plus är att det ligger 10 minuters gångväg från jobbet. Minus är att det ligger minst en halvtimmes bussfärd ifrån allt som kan anses vara intressant att se/besöka. Jag har gjort vissa försök att promenera i området, men det finns bara villor och raka gator. Husen är iofs fina, men inte så attans fina så att man vill gå och titta på dom stup i kvarten. Dessutom ligger hotellet vid Libenau Hauptstrasse, som är en hårt trafikerad väg som dom av någon anledning har dragit rätt igenom bostadsområden. Långtradare rusar förbi hela tiden, och man brottas mellan att ha fönstret öppet på natten (pga värmen), eller att stänga fönstret för att stänga ute alla trafikljud.

Anyways.
Nu har jag flyttat in mina sista grejer i lägenheten som jag hyr ett rum i. Det finns en dubbelsäng, en soffa och ett skruvbord här. Idag måste jag köpa mig en madrass om jag vill kunna sova.

Off topic:
Jag funderar på när jag ska våga gå över från att skriva ”dem” istället för ”dom”.
”Dem”, är ju mer korrekt egentligen, men känns torrt på nåt sätt. Jag tror jag ska påbörja en stavningsreform.