Har varit i Hälsingland de senaste dagarna tillsammans med Ann-Marie. Jag kom hit den 25 december, och när jag anlände kunde jag se snö så långt ögonen mina nådde. Djup var den också. Och ganska kallt var det, med några minusgrader.
I Göteborg har det snöat en del nu i vinter, men snötäcket har ännu inte blivit särskilt djupt, och den snö som fanns regnade bort i plusgraderna som rådde natten innan jag reste mot mer norra breddgrader. Någon pulkaåkning eller lek/stoj/plumsande i snön har det inte blivit i Göteborg på många år. Viss saknad av det har jag kunnat känna de gånger under de senaste åren som snön har bemödat sig att ligga kvar på de Västkustska markerna längre än en eftermiddag.
Men kallt har det varit denna vinter. Och blåsigt. Som sig bör i Göteborg.
Dagen jag anlände i Bollnäs kände jag den friska decemberkylan direkt när jag steg ut ur tåget. Snön hängde tung på taken, och istapparna var hårda som jättehård is. Här och var låg stora snöhögar uppskottade, som vittnen av all den snö som fallit.
En leklust tändes i mitt inre. En lust som hette pulka och lek i snön.
Den första eftermiddagen i dessa trakter pryddes tallarna och snön på de höga bergen av ett rosa täcke som färgades av solnedgången. Plötsligt insåg jag varför konstnärer i alla tider har sökt sig hit. Jag tror dom har gjort det i alla fall. Det hade jag gjort om jag var konstnär.
Mörkret och natthimlen sänkte sig över den första kvällen i Arbrå. Mina ögon tindrade som stjärnorna på himlavalvet vid blotta åtanken av de kommande dagarnas lek och stoj i snön.
Dagen grydde, och jag kunde för första gången blicka ut över vidderna i morgonljuset. Frukosten inmundigades i godan ro, innan avfärd sattes mot dagens första äventyr.
De kommande dagarna var i sämsta fall lika fantastiska som jag hade hoppats, och i bästa och flesta fall bättre än vad jag hade väntat mig. Innan den första veckan var över hade vi åkt längdskidor, vandrat långt i skog och byar, hälsat på vänner och familj till Ann-Marie, sovit över i en stuga i skogen vid en sjö över nyårsnatten, skrivit en saga om ett troll, spelat lustfyllda spel, pulkat nedför snötunga kalhyggen, och mycket mycket mer.
Den onda halsen märkte jag antingen inte av, eller så hade jag för kul för att lägga nån vikt vid den. Att springa, pulsa, hoppa och skida över snön är för roligt fört att bry sig om förkylningar eller smärta i halsen.
En kväll när vi satt framför Tvn och tittade på Trolljägaren anade jag en obalans i mitt inneröra. En obalans jag inte känt på åtminstone 20 år. Känslan tog mig tillbaks till öronläkaren med det gammalt luktande kontoret vid Rambergsvallen som med sina apparater och tester kunde konstatera att smärtan i öronen jag som barn då och då kände, den som jag botade med välling, var öroninflammation.
Denna begynnande smärta var densamma som nu hade börjat växa fram medan vi på filmen skådade hur man jagade troll i de Nord-norska vildmarkerna. Efter ett par timmar tog filmen slut.
Jag ställde mig upp ur soffan, och kände mig med ens yr. Detta var öroninflammation, eller något väldigt likt.
Plötsligt kändes inte lek, stoj och hopp i snön medan man var förkyld och hade ont i halsen som en särskilt bra idé längre. När man har såna besvär så ska man vila tills de är över. Men icke. Björns leklust hade fått ta överhanden, och nu verkade det som att jag skulle få sota för detta med att bli sängliggande med öronsmärtor. Och något välling fanns inte att tillgå. Den hade sinat i samma stund som husets sista bebis blivit för gammal för att bli kallad bebis. Och det måste varit år och dagar sen.
Jag gick och la mig i sängen, med en brusande och dunkande i öronen som växte sig för var minut som gick. En hel Ipren svalde jag, men i motsats till vad den glada lilla mannen i reklamen med sin skönsång hade lovat så hjälpte inte tabletten till det minsta mot smärtan. Tvi säger jag, tvi till dig, Iprenmannen, med dina löftesfyllda toner.
Smärtan i öronen växte, och jag var rädd för att inte kunna somna. Men timmarna gick, och till slut slöt sig ögonlocken likt lock över mina ögon (kanske är det därför dom kallas så). Och jag somnade.
Dagen grydde, den dag som skulle bli den sista i Arbrå för den här gången. Den smärta jag hade väntat mig i öronen var som bortblåst, och endast ett svagt sus hördes fortfarande, som om ett godståg fullastat med öronsmärta just hade rusat förbi, och endast lämnat efter sig ett härligt ljummet sus i vinden.
Ann-Marie hälsade ”god morgon, sovit gott?”, och jag ryggade tillbaks. Vad var det med hennes röst? Jag bad henne upprepa det hon just sagt, vilket hon också gjorde. Det jag kunde konstatera var att det öra där smärtan varit som värst verkade ha tagit permanent skada av det smärtan som varit, likt en soldat som just kommit hem efter att ha stormat Normandies stränder och som tack för det fått både armar och ben avskjuta. Vid liv, men för alltid ärrad av krigets fasor.
Skadan jag ådragit mig hade den symptom att mitt vänstra öra tycktes ta upp ljud några hundradelar efter det högra. Så att allt jag hör låter som ett eko. Hemska fasa tänker ni, och hur kommer jag orka leva med denna krigsskada, undrar ni. Men, kära vänner och anhöriga, det är inte slut där. Den perfekta ljudupptagning som mina öron givit mig under mina levnadsår än så länge var inte bara fläckat med ett eko. Det vänstra örat verkar även ha det besynnerliga symptomet att det gör allt ljud plåt-aktigt. Som om en kåpa av hårdaste metall sänkts ner över örat.
Detta får följden att folk idag har tenderat att låta som robotar när dom talar. Eko och metalldiskant gör så med hörsel har jag nu fått erfara.
Förmiddagen blev eftermiddag, och robotklangen i folks röster, speciellt barns, tycks inte avta. Jag packar ihop mina saker ner i min ryggsäck och den stora tunga svarta sportbagen. Vi lastar in dom i bilen, och kör iväg ner mot stationen där tåget mot mina hemtrakter kommer avgå.
En robotröst ropar i högtalarna att tåget snart anländer, och när det väl gör det stiger jag på och lägger den stora svarta tunga sportbagen på hyllan ovanför, och ryggsäcken lägger jag vid mina fötter.
Tåget stånkar sakta igång, och snart virvlar de snöfyllda landskapen förbi utanför. En rödhårig kvinna tittar min biljett. Jag tänker på dagarna som varit, hur mysigt det har varit, och hur kul det var att bo i stugan vid sjön under nyårsnatten tillsammans med Ann-Marie och två av hennes vänner. Där hälsade vi 2013 välkommet genom att blåsa i en näverlur vars ljud ekade ut över sjön, och genom skogen. Undrar om trollen som gömmer sig i de djupa skogarnas mörker hörde och undrade vad som stod på?
Tåget rullar in mot Gävle station där jag ska byta tåg ungefär en halvtimma senare. Lugn av tankarna på de senaste dagarna sätter jag på mig min ryggsäck och känner för att ta en promenad på gatorna kring stationen innan tågbytet ska ske. 18:14 beräknas mitt tågbyte avgå, och jag börjar promenera med gott om tid.
Jag promenerar ut från stationen, och ställer mig där och tittar upp mot den fina gamla kyrkan, och jag njuter av den lugna kvällen. En man står och väntar utanför stationen. Han möts av en kvinna som kommit med samma tåg som jag. De omfamnar och kysser varandra, och går hand i hand ned mellan husen. Jag spatserar längs de gamla gatorna. Kvällen är tyst, lugn och fridfull. Och min packning känns väldigt lätt.
Min. Packning. Känns. Väldigt. Lätt.
Jag tvärstannar i snömodden. Yrsel viner genom kroppen när jag inser att min stora svarta tunga sportbag ligger kvar på hyllan ovanför det säte som jag 5 minuter tidigare satt och hade det så fridfullt på.
Jag vänder klackarna och börjar skynda tillbaks mot stationen. Hjärtat börjar bulta. Örat likaså.
Jag rusar ner i kulverten som går under spåren. Tvärs över golvet lunkar en rödhårig kvinna med en stor väska. Jag tittar i kulvertens förlängning vars väggar är bestyckade med uppgångar till spåren med ett några meters mellanrum. Vilken uppgång var det jag hade kommit ifrån? Jag går igenom de senaste 5 minuterna i mitt huvud, och i mitt inre ser jag mig själv promenera ner från spår 3s uppgång. Den är strax till höger, och en sekund senare springer jag med långa steg upp för de våta trappstegen. Väl däruppe ser jag att tåget jag kom med står kvar en bit längre bort. Någonstans klämtar en kyrkklocka 18:00. En nedräkning som kommer sluta ticka kl 18:14 startar i mitt bultande huvud. Av en händelse ska tåget hem avgå från samma perrong som tåget med min väska, vilket gör mig något lugnare, men inte lugn. När jag rusar mot väsktåget har mitt huvud och öra inlett en tävling i vem som kan dunka mest, och innan jag är framme vid tåget har den kalla januariluften tillsammans med min förkylning gjort att även mina lungors flåsande gör tappra försök att överrösta öronen och huvudet.
Jag stiger på tåget i den främre dörren, nära det säte där jag satt, och tittar upp mot hyllan ovanför. Det är tomt.
Min hjärna försöker stå emot dunkningarna för att kunna räkna ut vad som står på, och vad jag bör göra härnäst. En tanke, eller snarare förhoppning, dyker upp. Är dessa tåg likadant byggda i båda ändarna? Ser bakre passagerarutrymmena ut likadant som det främre? Ifall dom är identiska, så är det möjligt att jag har blandat ihop vilken ände jag satt i, och att min väska ligger i andra änden av tåget. Jag inser att jag inte vet när detta tåg kommer avgå, vilket gör att jag börjar rusa genom mot andra änden. Passagerarna tittar upp, och undrar antagligen vad det är för stressad man som rusar genom tåget. Kanske en terrorist?
Jag anländer till bakre änden av tåget och kan snabbt konstatera att tåget inte alls har identiska ändar, och således står min väska icke att finna. Jag stiger av tåget och tittar efter någon anställd som kan hjälpa mig.
Något rasslar till i min hjärna. I mitt inre ser jag framför mig en rödhårig kvinna med en stor svart väska lunka tvärs över golvet vid kulverten som går under spåren. En stor svart tung väska. Och hon var rödhårig, precis som tågvärden som kontrollerade min biljett. Och hon var på väg in mot Stationshuset. Hade hon hittat min övergivna väska, och gick hon nu med den till hittegodsavdelningen? Var det verkligen tågvärden, och var det verkligen MIN väska? Svarta väskor är ju inte direkt ovanliga. Alternativen på vad jag kan göra härnäst tornar upp sig inom mig, och den inre klockan säger mig att jag har kanske mindre än 10 minuter på mig att lösa detta. Jag rusar ner för trappuppgången och finner mig andfådd inne i Stationshuset. Jag rusar ner mot ena änden samtidigt som jag försöker hitta en anställd, alternativt något sorts samlingsrum för de anställda. Det bultar. I denna änden av stationshuset finns bara ett café, och så länge caféanställda inte samlar på borttappade väskor så har den här skitänden av stationen inget att erbjuda mig. Jag vänder på klacken.
I andra änden finns ett SJ-informationskontor. Det var inte SJ som körde tåget, men va fan, nu är goda råd dyra! Det står två före mig i kön. Jag redogör för han som står sist om min situation, och frågar om det är okej att jag går före honom. Han tittar i kors en sekund innan han lyckas fästa blicken vid mina ögon. Han har en alldeles för stor och för gul reflexväst på sig. En liten liten droppe saliv hänger från hans mungipa. Detta tillsammans med det faktum att han inledde våran bekantskap med att titta i kors får mig att starkt ifrågasätta om han uppfattade vad jag frågade, eller huruvida han uppfattar att jag står där framför honom överhuvudtaget. Han mumlar något som kunde ha varit en guttural version av Flamländska och sen sätter han sig på en bänk lite längre bort. Jag tar det som ett ”Javisst min gode man, självfallet får du gå före mig.”
När kunden som står vid SJ´s kassa håller på att betala så tar jag mig friheten att fråga mannen bakom kassan om var man kan tänkas hitta X-tåg-anställda, alternativt borttappat gods. Mannen med den fula frisyren förklarar att han inte vet någonting om det mesta här i världen, och att jag borde fråga hos Pressbyrån istället, för dom vet mer än honom. Jag tackar så mycket, och konstaterar att den skelande mannen inte sitter kvar på sin bänk.
Ungefär i mitten av stationen så finner jag Pressbyrån, och jag hittar snart en hjälpsam dam som snabbt som bara den drar fram en lapp där ett telefonnummer till X-tåg står att finna. Det är mitt bästa alternativ i nuläget enligt henne. Jag knapprar in numret på min telefon, och när signalerna börjar gå fram undrar jag utifall det verkligen var min väska som den rödhåriga damen burit på. Men visst fasen var det tågvärden jag hade sett iallafall, det var jag ganska säker på. Finns ingen anledning att tåganställda ska kånka runt på så stora och tunga väskor. Det försöker jag intala mig själv i alla fall.
Mina lungor tycks göra allt för att jag ska få lunginflammation, och mitt öra dundrar på som aldrig förr.
– ”Just nu är det många som ringer. Vet du om att du kan gå in på xtaget.se för att finna hjälp för många problem också?” ekar det från min telefon. Just snyggt. Precis var jag behöver.
Dunk, dunk, dunk, sjunger örat, och hjärtat spelar med.
Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan samtalet kommer fram. Min inre nedräkning tickar i takt med örats dunkningar. Jag inser att det är slöseri med tid och energi och vett att stå där och vänta på ett samtal som kanske inte kommer kopplas upp förrän tåget är halvvägs till Stockholm. Med telefonen fortfarande mot örat rusar jag tillbaks till väsktåget för att förhoppningsvis finna en anställd som kan ge mig hjälp direkt. Tick tack, dunk dunk.
Väl tillbaks vid det ödesmättade tåget ser jag en anställd som lugnt står och dricker på en kaffe utanför tåget. Jävla dig, tänker jag, där står du och dricker ditt kaffe, lyckligt ovetandes om allt elände i världen. ”Tåget mot Stockholm central inkommer strax på spår 3.”, ljuder det ur stationens högtalare. Det är mitt tåg.
Jag går fram till tågvärden, med min telefon fortfarande mot örat, och förklarar ännu en gång om min situation. Ut ur tåget sticker lokföraren sitt huvud, och tillsammans med tågvärden inser han stressen i min situation. En man kommer upp och ställer sig bredvid oss. Han har en alldeles för stor reflexväst på sig, och han tittar dessutom i kors.
Jag sneglar på mobilen, och den säger 18:09. Mitt tåg avgår 18:14.
-”Ring Gunilla och be henne komma ner med väskan!”, föreslår lokföraren, och i mitt inre ser jag framför mig Gunilla sitta lugnt i personalrummet på ett ovanligt hjälpsamt humör, och i andra änden av rummet, nära utgången, där ligger min väska och undrar vart jag tog vägen. Detta kommer lösa sig tänker jag. Gunilla är det fart i, det känner jag på mig!
”- Visst fasen ja, Gunilla är ju ledig idag!”, säger lokföraren, och tågvärden lägger ner sina försök att nå henne via telefonen. Dunk, tick, dunk, tack. Jag måste med det är tåget, så jag kan hinna med bytet i Stockholm, så att jag kan komma hem nu ikväll. Jag har inte råd med hotell.
Ett illavarslande muller ackompanjerat av gnissel hörs på avstånd. Det är mitt tåg som rullar in på stationen.
”Ring Maggan!”, föreslår lokföraren, och jag knyter min näve i jackfickan, redo att göra en enkelresa med lokförarens näsa som slutstation.
”Just nu är det många som ringer. Vet du om att du kan gå in på xtaget.se för att finna hjälp för många problem också?” Jag börjar bli yr. Klockan säger 18:12.
Var det verkligen MIN väska hon bar på?
”Hej Maggan! Vi har en kille här som har glömt sin väska på tåget, en stor svart och tung väska, ser du den hos dig?” Sekunderna känns som evigheter. Tick tack. Dunk dunk.
”Okej, kan du komma ner med den, hans tåg går om bara några minuter. Tack!”
Lyckan är total! En stor svart väska finns i stationshuset, och det skulle kunna vara MIN! Och den är på väg!
– ”Hej! X-tågs kundtjänst, vad kan jag hjälpa dig med?” hörs från min telefon.
”INGENTING!” ropar jag, ”Jag behöver inte er hjälp längre, men tack ändå!” Jag slänger på luren, eller snarare trycker på en ”lägg på”-knapp på telefonen, vilket inte är riktigt lika tillfredsställande som att slänga luren i någons öra. De yngre generationerna kommer aldrig förstå.
”Hon kommer med din väska till den stora entrén” säger tågvärden, och innan han har avslutat meningen rusar jag ifrån honom, och jag hoppas och tror att jag tackade honom mellan mina stressade andetag.
När jag springer nedför trapporna mot kulverten börjar jag undra vad tågvärden hade sagt. ”Den stora entrén”? Jag kände till en entré, men vet inte om den går under namnet ”Den stora entrén”. Mina lungor exploderar snart. Pust dunk tick tack. Tåget mot friheten står där uppe och väntar på mig.
Jag föreställer mig att Ulla, Maggan, Birgitta eller va fasen hon nu hette vet om vart jag står på ett ungefär, och jag sätter mitt hopp till denna kvinna som jag inte känner att hon kommer finna denna plats där jag nu irrar runt på. Jag ställer mig mittemellan två större trappuppgångar, för där tänker jag att jag har bäst uppsikt över trapporna och kulverten när Ulla-Magdalena kommer rusandes med min väska. OM det nu var min väska, det vill säga.
En gestalt uppenbarar sig ovanför en av trappuppgångarna. I motljuset från belysningen ser jag inte vem det kan vara, men visst är det där en stor tung svart väska hon bär på? Den glänser i ljuset, precis som min väska gör. Den väska jag har fått från far min, och som varit med mig ända till München, och ända till Graz, där den samlade damm i ett och ett halvt år innan jag reste hemåt igen. Visst TUSAN ser det ut som min väska det där.
En lapp hänger från den, och på den står det ”Air Berlin”, och lite längre ner står det något om Graz airport. DET ÄR MIN VÄSKA. Jag är nära att kyssa Greta-Magda mitt på munnen, men jag kan höra frustandet från SJ´s snabbtåg som står och väntar på mig ovanför. Det vill fara nedåt huvudstaden, med eller utan mig. Jag tar ett stort famntag om väskan, tackar tackar taaackar kvinnan, och rusar mot tåget. Svetten rinner från ryggen. Örat och lungorna dunkar. Jag kommer upp på perrongen. Tågets dörrar är stängda. Jag trycker på knappen, och med ett vänligt ”shvusch”, glider dom upp, och jag tittar bort mot X-tåget och ser lokföraren som föreslog samtalet till Gunilla.
Resten av sitt liv kommer han leva lyckligt ovetandes om att hans näsa var en minut från att bli tillplattad.
