okt
26
2012

Graz

Jag litar fortfarande inte riktigt på mitt skägg. Jag vet inte vad den gör där på hakan/kinderna/halsen, och jag vet inte vad den har för planer. Den verkar vägra sprida sig uppåt kinderna ordentligt, ungefär som för att säga ”jag finns, men du ska faan inte tro att du är manlig nog att ha mig på dina kinder!”.
Jag har skägg på heltid numera, delvis av praktiska skäl, jag orkar inte raka mig särskilt ofta. Men också för att jag utav 4 oberoende personer fick kommentaren ”it looks good!”, om mitt skägg efter att jag pga mycket att göra på jobbet hade missat mina vanliga skäggansningar. Kommentarerna levererades på engelska eftersom det var när jag bodde i Österrike. Jag får sällan komplimanger för mitt yttre, och om skägget ger mig kommentarer som tidigare nämnda, då kommer skägget bli kvar!
Ska skägg verkligen krulla sig? Det har mitt en tendens att göra. Jag tänker mig skägg som spetsigt som små spjut, man ska kunna sticka ur ögonen på en fluga med det! Men ack, mitt skägg är något krulligt, och inte särskilt styvt.

Senast jag uppdaterade min blogg så bodde jag fortfarande i Österrike. Det land som jag inte visste ett dugg om innan jag flyttade dit, förutom de två kändaste Österrikarna, som du säkert också känner till. Österrike är ett sånt där land som ligger där det ligger, man hör dess namn då och då, men man vet inte vad dom sysslar med där. Jag råkade hamna utomlands på min praktik, jag råkade få jobb, och jag råkade bli kvar där i ett och ett halvt år.
Jag kom tillbaks till Sverige för att plugga, var inte nöjd med mitt jobb, och nämnde min Österrike-vistelse för en nuvarande klasskamrat. Han undrade vilken stad jag bodde i, och jag googlade Graz för att visa. Graz är än så länge, och kanske kommer för evigt vara den enda stad som jag själv lärt känna, utforska och uppleva helt på egen hand, och den kommer nog därför för alltid kännas som ett andra hem. När jag såg bilderna som jag googlade så kände jag en viss saknad. Graz är sjukt fint. Jag saknar många av människorna jag träffade där, Anne, Christoph, Matteo, Florian, Tim, Chris, Joffrey, Bela, Dan, Stefan, Sabine, Carlos, Achim, Henrik, Birgit, Jamie, Herr Strohmeier, och alla andra människor som ni aldrig kommer få privilegiet att lära känna.
Jag saknar Graz, men jag ångrar inte att jag kom hem till Sverige. Jag pluggar Computer graphics design, och jag tycker det är sjukt kul! Drömmen är att jobba med det i Göteborg, men kanske kommer jag i framtiden jobba som frilansare för nån av dom sjukt duktiga och drivna människorna jag träffade på jobbet i Graz.

Cykeln tog jag med mig hem till Sverige. Jag letade febrilt de sista dagarna där efter en ordentlig kartong att skicka den i, och lyckades typ ett par dagar innan avfärd hitta en. Att få av pedalerna, för att kunna packa ner cykeln, visade sig kräva ungefär tre liter mer svett än vad jag hade gissat. Jag pendlade som en tok mellan hemmet och järnaffären på jakt efter rätt verktyg. Jag packade ner den, och tog med den på planet hem. I den smugglade jag även småkrafs som jag inte fick ner i de 4 st x 18 Kg flyttlådor som jag fyllde med allt annat småkrafs och kläder jag hade i lägenheten.
Lägenheten ja, Steyrergasse 71, min första egna lägenhet, den saknar jag med. Förutom det förbaskade duschmunstycket som gick sönder sista månaden, en månad som var fylld med stress nog pga hemflytten. Munstycket gick av vid handtaget, skiten föll isär, och slangen sprutade vatten över hela badrummet när frn sprattlade som en döende orm.
Jag hann inte njuta av de sista dagarna i Graz. Jag kände en sån enorm stress över hela flyttsituationen, så det sista jag minns från stan är att försöka sova med pulsen pulserande på högvarv, hjärnan full av oro pga all min planering som inte gick som det var tänkt. Allra sista natten unnade jag mig själv att sova på Graz dyraste hotell, det femstjärniga Hotel Wiesler. Jag bokade ett enkelrum, och det kostade 100€, vilket ju inte är jättedyrt, speciellt inte för ett femstjärnigt hotell som ska vara stans dyraste. Så jag förväntade mig ett litet rum, kanske 10 kvm, nere i källaren inklämt mellan avloppsrören. MEN. Det var rum 310 (fråga efter det om ni nånsin ska bo där!). Det låg på tredje våningen, inte källaren, och när jag öppnade dörren, och gick in mot sovrummet (det var ett separat rum), så tycktes rummet växa och växa ju mer jag såg av det på väg dit. Det var enormt. Det var en dubbelsäng, utsikt över Hauptbrücke och Schlossberg, och i ena hörnet stod det som bäst beskrivs med hjälp av en bild:
Det var ett fucking BADKAR i sovrummet!! Så där sov jag gött som en liten bebis, och frukosten på morgonen tycktes vara lagad av gud själv. Efter det blev det en tur till min internetleverantör, och några timmar senare lyfte planet hemåt.

Skrivet av i Funderingar |

Kommentera »


Björns hemsida 2010 | Tema: Aeros 2.0 delvis av TheBuckmaker.com