bjornsmagasin.se

Följande anekdot har jag funderat på i ungefär en månad nu. Anledningen till att det tagit så lång tid är att jag har funderat på om det verkligen är en bra idé att skriva ner den. Eller…rättare sagt, ganska fort insåg jag att det var en riktigt riktigt dålig idé att skriva den i min blogg, och mina funderingar kretsade kring om jag ändå skulle ta och skriva ner den trots det.
Och eftersom jag nu nämner detta här, så tror jag ni kan räkna ut att jag trots bättre vetande ändå kommer berätta om den här;
Den bank jag valde här i Österrike blev vald på grund av att den ligger precis utanför mitt jobb, så det går snabbt och smidigt att besöka den om jag så behöver. Längre än så tänkte jag inte, vilket har visat sig vara ett väldigt dåligt drag. För det första, banken öppnar 8:30 varje morgon, vilket kanske är den korkadeste öppningstid som nånting någonsin har haft sedan tidernas begynnelse. Varje gång jag har behövt besöka banken, så är jag tvungen att ta värdefull tid från mitt jobb, vilket gör att jag måste sluta senare på dagen för att inte förlora flextid. Banken stänger dessutom runt fyra på eftermiddagen, så under själva arbetsdagen är ett bankbesök inget att ens fundera över. En annan riktigt dålig grej med banken är deras internet-tjänst. I Sverige är jag van vid att ha en liten dosa, där jag knappar in ett par koder, för att få en inloggningskod tillbaks som är annorlunda varenda gång. Men i den österrikiska banken så behövs två koder, och dessa två är likadana varenda gång! Detta för att kunna kolla sina bankuppgifter, men för att göra överföringar eller liknande, så finns ett annat system som också inte är helt smart, men åtminstone snäppet bätttre.
MEN, det var inte detta som denna anekdot egentligen skulle handla om, ovanstående redogörelse får ses som någon sorts uppvärmning, eller ett försök till dramaturgi, if you will. Följande är den egentliga anekdoten; En dag när jag skulle logga in på min bank så hade jag blandat ihop två koder, tillsammans med en eller två ytterligare koder till andra saker, så att det till slut blev en enda röra när jag försökte logga in på min bank. Jag hade ett antal koder, varav två var de jag behövde, men jag visste inte i vilken ordning. Så jag lyckades inte logga in. Att jag är tankspridd är något jag anar om mig själv mer och mer. Iallafall, jag gick till min bank, klockan 8:30, jag ställde mig i kö och lade märke till att damen bakom kassan verkade stressad, något som även märktes på hennes kollegor. Hon ropade på en kollega för att denne skulle öppna en kassa till för att avlasta henne. Det var då jag var näst i kö, jag gick fram till den avlastande bank-mannen och förklarade på klockren tyska (nåja) att jag behödve en ny inloggnings-kod. I blicken han gav mig kunde jag utan några som helst problem läsa av följande tankekedja: ”Kunden vill ha en ny kod, för det måste jag gå till min dator, att fixa ny kod tar tid, jag har ingen tid, min kassa-kollega behöver avlastning, om jag går härifrån kommer hon bli ännu mera stressad, något som kommer höja min egen stressnivå”. Sedan anade jag en svag ryckning i hans ena ögonlock som var svår att tolka, men jag anade att en hjärnblödning inte var långt borta.
Men jag behövde ju min kod, och jag kunde inte ta mer ledigt från jobbet för att kunna komma tillbaks en annan dag. I deras arbetsbeskrivning står ju faktiskt att de ska hjälpa mig med bankrelaterade frågor.

Så han sa åt mig att följa med, och han småskyndade till sitt skrivbord med mig efter sig i samma hastighet.
Han knapprade loss på sitt tangentbord, och hade efter någon minut fixat en ny kod åt mig. Då kom jag på min nästa fråga; jag hade med mig ett par fakturor som handlade om uppvärmningskostnader för min lägenhet. Säga vad man vill om svenska banker och fakturor, men hemma är det åtminstone lätt att se vilka nummer som ska vara var när man betalar. Mina österrikiska fakturor är fulla av nummer över allt, och det är långt ifrån klart var och när man behöver dom. När jag frågade om dessa så ryckte det plötsligt till i hans andra ögonlock. Var den en antågande hjärtblödning i andra hjärnhalvan? Det kunde jag inte vara säker på, vilket var anledningen till att jag nu försökte påskynda det hela. Han började knappra loss på sitt tangentbord igen, medan jag tittade på hans väldigt fåniga läsglasögon-ställ som han hade framför sin datorskärm.

Till slut var fakturorna betalda, och han skrev ner den där koden jag behövde på en lapp. Sedan pratade vi om att det är möjligt att göra en återkommande betalning för uppvärmningen, eftersom den har en fast kostnad osv. Vi skakade hand, jag sa adjö, och sedan gick jag ut och precis när jag hade korsat vägen så fick jag plötsligt en illavarslande känsla i kroppen. Den där lappen han skrev… den lappen med koden som jag kom hit för att få…vart var den nu? Jag kollade min plånbok snabbt, men hittade ingen kod skriven på det streckade papper som mannen hade använt. Jag kollade igenom mina fickor, där låg heller ingen lapp. Inte nånstans på min person fanns lappen att finna. Plötsligt började mitt ena ögonlock rycka. Jag tittade igenom min plånbok igen. Och jag hittade koden. Men var den skriven på streckat papper, det papper som jag VET att han använde när han skrev koden? Nej. Svaret är nej. Jag hittade koden. Men inte skriven på det papper som mannen hade använt den här gången. Den lapp jag hittade var den lapp som samma man, vid samma skrivbord, hade skrivit till mig på blankt papper ungefär två veckor innan när jag hade besökt banken med exakt samma fråga. Nämnde jag att jag är tankspridd?

Följande är rena spekulationer, men när den väldigt stressade mannen kom tillbaks till sitt skrivbord och såg den den streckade lappen med koden liggandes framför den plats jag hade suttit så..så…ptja, den upptäckten gjorde antagligen inte underverk för den stundande hjärnblödningen.