bjornsmagasin.se

Jag bor ju i Österrike sedan typ 10 månader tillbaks, och har ännu inte lyckats lära mig någon särskilt bra tyska. Jag kan grunderna, men att hänga med i vardagssamtal går ganska segt fortfarande. Jag och ett par kollegor har pratat om att tillsammans ta tyska-lektioner. Dessa planer har inte gått mer än till planeringsstadiet än så länge, och det känns som att intresset från dessa kollegor inte är helt 100. Så därför har jag det senaste börjat kolla omkring på allvar efter tyska-kurser på egen hand. Hittade en ”Deutsch in Graz”-kurs, som verkade lovande, och det visade sig att en kollega hade gått den, och tydligen lärt sig bra tyska där. Så där tänkte jag anmäla mig, och börja plugga tyska på kvällarna.
Det slog mig när jag funderade på det där att jag ju nu känner igen talad tyska när jag hör den, och jag börjar kunna känna igen olika dialekter osv. Därför kommer här nu en förutsägelse som jag tycker är ganska lustig: Just nu känner jag igen tyska när jag hör den, men jag förstår den inte. När jag väl börjar plugga tyska så kommer jag mer och mer att förstå tyskan som jag redan känner igen. Typ. Så det kommer bli en intressant övergångsperiod där jag mer och mer kommer förstå orden som sägs, och inte bara känna igen dom. Det påminner mig om en gång när ett par vänner till min familj var hemma hos oss, och hade deras dotter med sig. Detta var när jag var ett litet litet barn, och dottern i fråga var några år äldre än mig. Vi lekte Mcdonalds, av nån anledning, och dottern (Rebecka), skrev något på en lapp, som en del av leken. Denna lapp var jag för liten för att kunna förstå, men jag sparade den i en låda under sängen. Några år senare hade jag lärt mig läsa, och jag hittade den där lappen av en slump. Jag kände igen teckningen som var på den, och jag kände igen bokstäverna, och denna gången kunde jag också läsa vad som stod där. Jag minns att det var en extremt märklig och lustig känsla att plötsligt kunna läsa de där bokstavskombinationerna, och inte bara känna igen tecknen i sig. Något sorts avtryck satte det uppenbarligen i mig, eftersom jag minns det fortfarande efter 20 år.
Jag tror det kommer bli lite samma situation när det gäller tyskan. De flesta av mina kollegor pratar ju tyska omkring mig. Jag förstår vissa ord dom säger, och jag vet hur dom uttrycker sig på tyska, även om jag inte förstår exakt vad dom säger. Jag funderar på om jag kommer ändra uppfattning om dom på något sätt när jag börjar förstå vad dom säger. Om jag kommer börja snappa upp nya detaljer i deras uttryckssätt, som får mig att bilda en ny uppfattning om dom. Vissa av dom pratar inte särskilt bra engelska, och det är ju rimligt att anta att dom är lite mer ”sig själva” när dom pratar sitt modersmål. Och då kan man ju anta att jag får en förändrad syn på dom när jag lär mig tyska. Om den nya synen blir mer  positiv eller mer negativ finns det ju ingen anledning att spekulera i. Gissar att det inte kommer bli annat än positivt dock. Och lustigt.

Kommer nog få anledning att återkomma till det här ämnet någon dag.

Mina två hår och skäggregler:
1: När håret är så långt så det går över öronen, då är det dags att klippa sig.
2: När jag kan nafsa på min mustasch, så är det dags att trimma den.

Följande anekdot har jag funderat på i ungefär en månad nu. Anledningen till att det tagit så lång tid är att jag har funderat på om det verkligen är en bra idé att skriva ner den. Eller…rättare sagt, ganska fort insåg jag att det var en riktigt riktigt dålig idé att skriva den i min blogg, och mina funderingar kretsade kring om jag ändå skulle ta och skriva ner den trots det.
Och eftersom jag nu nämner detta här, så tror jag ni kan räkna ut att jag trots bättre vetande ändå kommer berätta om den här;
Den bank jag valde här i Österrike blev vald på grund av att den ligger precis utanför mitt jobb, så det går snabbt och smidigt att besöka den om jag så behöver. Längre än så tänkte jag inte, vilket har visat sig vara ett väldigt dåligt drag. För det första, banken öppnar 8:30 varje morgon, vilket kanske är den korkadeste öppningstid som nånting någonsin har haft sedan tidernas begynnelse. Varje gång jag har behövt besöka banken, så är jag tvungen att ta värdefull tid från mitt jobb, vilket gör att jag måste sluta senare på dagen för att inte förlora flextid. Banken stänger dessutom runt fyra på eftermiddagen, så under själva arbetsdagen är ett bankbesök inget att ens fundera över. En annan riktigt dålig grej med banken är deras internet-tjänst. I Sverige är jag van vid att ha en liten dosa, där jag knappar in ett par koder, för att få en inloggningskod tillbaks som är annorlunda varenda gång. Men i den österrikiska banken så behövs två koder, och dessa två är likadana varenda gång! Detta för att kunna kolla sina bankuppgifter, men för att göra överföringar eller liknande, så finns ett annat system som också inte är helt smart, men åtminstone snäppet bätttre.
MEN, det var inte detta som denna anekdot egentligen skulle handla om, ovanstående redogörelse får ses som någon sorts uppvärmning, eller ett försök till dramaturgi, if you will. Följande är den egentliga anekdoten; En dag när jag skulle logga in på min bank så hade jag blandat ihop två koder, tillsammans med en eller två ytterligare koder till andra saker, så att det till slut blev en enda röra när jag försökte logga in på min bank. Jag hade ett antal koder, varav två var de jag behövde, men jag visste inte i vilken ordning. Så jag lyckades inte logga in. Att jag är tankspridd är något jag anar om mig själv mer och mer. Iallafall, jag gick till min bank, klockan 8:30, jag ställde mig i kö och lade märke till att damen bakom kassan verkade stressad, något som även märktes på hennes kollegor. Hon ropade på en kollega för att denne skulle öppna en kassa till för att avlasta henne. Det var då jag var näst i kö, jag gick fram till den avlastande bank-mannen och förklarade på klockren tyska (nåja) att jag behödve en ny inloggnings-kod. I blicken han gav mig kunde jag utan några som helst problem läsa av följande tankekedja: ”Kunden vill ha en ny kod, för det måste jag gå till min dator, att fixa ny kod tar tid, jag har ingen tid, min kassa-kollega behöver avlastning, om jag går härifrån kommer hon bli ännu mera stressad, något som kommer höja min egen stressnivå”. Sedan anade jag en svag ryckning i hans ena ögonlock som var svår att tolka, men jag anade att en hjärnblödning inte var långt borta.
Men jag behövde ju min kod, och jag kunde inte ta mer ledigt från jobbet för att kunna komma tillbaks en annan dag. I deras arbetsbeskrivning står ju faktiskt att de ska hjälpa mig med bankrelaterade frågor.

Så han sa åt mig att följa med, och han småskyndade till sitt skrivbord med mig efter sig i samma hastighet.
Han knapprade loss på sitt tangentbord, och hade efter någon minut fixat en ny kod åt mig. Då kom jag på min nästa fråga; jag hade med mig ett par fakturor som handlade om uppvärmningskostnader för min lägenhet. Säga vad man vill om svenska banker och fakturor, men hemma är det åtminstone lätt att se vilka nummer som ska vara var när man betalar. Mina österrikiska fakturor är fulla av nummer över allt, och det är långt ifrån klart var och när man behöver dom. När jag frågade om dessa så ryckte det plötsligt till i hans andra ögonlock. Var den en antågande hjärtblödning i andra hjärnhalvan? Det kunde jag inte vara säker på, vilket var anledningen till att jag nu försökte påskynda det hela. Han började knappra loss på sitt tangentbord igen, medan jag tittade på hans väldigt fåniga läsglasögon-ställ som han hade framför sin datorskärm.

Till slut var fakturorna betalda, och han skrev ner den där koden jag behövde på en lapp. Sedan pratade vi om att det är möjligt att göra en återkommande betalning för uppvärmningen, eftersom den har en fast kostnad osv. Vi skakade hand, jag sa adjö, och sedan gick jag ut och precis när jag hade korsat vägen så fick jag plötsligt en illavarslande känsla i kroppen. Den där lappen han skrev… den lappen med koden som jag kom hit för att få…vart var den nu? Jag kollade min plånbok snabbt, men hittade ingen kod skriven på det streckade papper som mannen hade använt. Jag kollade igenom mina fickor, där låg heller ingen lapp. Inte nånstans på min person fanns lappen att finna. Plötsligt började mitt ena ögonlock rycka. Jag tittade igenom min plånbok igen. Och jag hittade koden. Men var den skriven på streckat papper, det papper som jag VET att han använde när han skrev koden? Nej. Svaret är nej. Jag hittade koden. Men inte skriven på det papper som mannen hade använt den här gången. Den lapp jag hittade var den lapp som samma man, vid samma skrivbord, hade skrivit till mig på blankt papper ungefär två veckor innan när jag hade besökt banken med exakt samma fråga. Nämnde jag att jag är tankspridd?

Följande är rena spekulationer, men när den väldigt stressade mannen kom tillbaks till sitt skrivbord och såg den den streckade lappen med koden liggandes framför den plats jag hade suttit så..så…ptja, den upptäckten gjorde antagligen inte underverk för den stundande hjärnblödningen.

En gång i tiden satt en man och hade ungefär följande tankegång:

”Jag har en fiolstråke, men ingen fiol. Oj, titta där, där ligger en såg.”

Och resten är historia.

Mitt skägg under hakan växer sidledes.

Vad är grejen med att jag har börjat uppdatera bloggen så mycket oftare nu för tiden? Tro mig, jag är lika förvånad som er två läsare (hej mamma och pappa!)
Det bara hände liksom, plötsligt började jag uppdatera oftare. Och som så ofta med alla turer som livet hittills har fört mig på så tackar och bockar jag utan att riktigt veta vad det är som försiggår, och lutar mig sen tillbaks nyfiket, glad över att få hänga med även på den här turen, vart den nu tar vägen.

Jag drömmer sällan mardrömmar nu för tiden. Med ”sällan” menar jag egentligen ”i stort sett aldrig”, och med det menar jag ”ett par tre gånger om året”. När jag var liten var mina mardrömmar klassiska, med monster som lurar i skuggorna, elaka aliens som jagar mig, och sånt. Men numera drömmer jag oftare psykologiskt otäcka drömmar, när jag väl drömmer mardrömmar, vilket tack och lov är sällan. Den vanligaste sådana drömmen jag har nu för tiden är att jag får ett telefonsamtal från nån jag inte känner, och den här personen är övertygad om att jag har gjort honom illa på nåt sätt, och att han därför ska göra diverse otrevliga saker med/mot mig. Och något i hans lugna och övertygade röst gör mig säker på att han menar allvar, och att han kommer genomföra sina hot. Resten av drömmen består av mina fruktlösa försök att få mannen att förstå att jag inte vet vem han är, och mina försök att ta mig nånstans där han inte kan hitta mig.
Men det var egentligen inte det jag ville skriva om här och nu. I natt drömde jag faktiskt en klassisk mardröm, eller för mig klassisk i alla fall, som jag hade när jag var barn. Dom utspelade sig alltid i huset där jag växte upp (där mor och far fortfarande bor), och i dom gick jag upp för trappan mot mitt rum, och sakta men säkert försvann både ljuset från lamporna och från solen tills allt var mörkt. Och då började nånting krypa fram ur skuggorna, något snabbt, ljudlöst och hotfullt. Det rörde sig snabbt, och syntes bara som en diffus skugga i skuggorna. Förr eller senare kom det där fram till mig, tog tag i mig, och hela min kropp (min riktiga kropp, inte den i drömmen alltså) fylldes av extremt otäcka känslor.
Inatt drömde jag en sån dröm igen, fast det var ingen riktig mardröm (å herre min je, detta kommer bli knepigt att förklara..), det var en ”vanlig” dröm, men som utspelade sig som en den där skugg-mardrömmen. Typ. Alltså, en ”fejk-mardöm”, utan den extremt otäcka känslan. Skuggmonstrena kom fram, tog tag i mig, men det var inte otäckt. Vad skulle en sån dröm vara bra för? Ptja, det vete skam. Och detta var ett osedvanligt meningslöst blogg-inlägg som byggde på nån diffus lust att skriva om just detta.

Jag har för övrigt ett svagt minne av att jag har skrivit förr om mitt dilemma som jag valt att kalla ”de, dem eller dom”-dilemmat. Jag vet mycket väl när man ska använda ”de”, jag vet när man ska använda ”dem” och jag vet mycket väl att ”dom” inte är helt och hållet korrekt Svenska, som ju trots allt är det språk som mest används i denna blogg. Det känns fel att skriva ”dom”, och det ser lite fånigt ut. Men jag känner mig mossig som en gammal bibliotekarie när jag funderar på att skriva ”dem”. ”De” är dock inte lika illa, i mina ögon.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag sliter mitt hår, ligger sömnlös om nätterna, och pimplar whisky för att dämpa ångesten över detta. Inget av alternativen känns helt rätt. Dessutom blir jag fly förbaskad när folk använder ”dem” hela tiden, och aldrig ”de” istället för ”dom”, det är sånt där som får blodkärlen i pannan att explodera så hela kvarteret hör. Jag verkligen verkligen verkligen aaaaavskyr när folk känner sig duktiga när dom använder ”dem” i t.ex. meningar som dessa: ”Dem hade ätit äpplen.” Och så sitter dom där självgoda på sin stol, och sträcker på ryggen över att dom är så duktiga. GAAH. Det är faktiskt värre än särskrivning, vilket det borde vara dödsstraff på. Det värsta är när företag i sin reklam lyckas falla i särskrivningsgropen. Att man som företag inte kan stava ordentligt är inte särskilt förtroende ingivande.

I lördags hade jag lust att blogga, men kunde inte komma på nåt att skriva om. Det kändes som att den närmaste framtiden inte skulle ge mycket till blogg-inspirationen. Men så kom söndagen…
Jag har lärt känna en trevlig Litauiska här, och hon tillsammans med en kines-vän hade hört talas om en träff på ett av universiteten här där studerande skulle träffas och lära känna varandra. Speciellt inbjudna var folk från andra länder, för att välkomna dom etc, Nu är varken jag, Litauiskan eller kinesen studenter, men vi tänkte att vi mer eller mindre vill plugga tyska, och på det sättet är vi ju typ studenter…typ. Iallafall, vi smugglade in oss på den här kvällen ändå.
Snart anlände Litauiskans litauiska vän, och således var vi fyra, och vi bänkade oss vid ett av borden. Och när kinesens kinesiska doktor-vän anlände, så var vi fem!
Jag vet inte ens var jag ska börja. Dels träffade vi en turk som satte sig vid vårat bord. Hon hade antagligen ätit för många kakor, för hon skrattade åt allt vi sa, och efter ett tag sa hon att hon skulle hämta lite té, men försvann tillsynes ridandes på en stor socker-chock-våg, och vi såg henne stundvis surrandes kring alla de andra borden. Då och då kom hon tillbaks till oss, fnissade lite, och sen rusade hon iväg till kak-bordet.
Jag pratade en bra stund med 5-6 malaysiska utbytesstudenter, väldigt trevliga människor! Hoppas träffa dom nån mer gång. Det visade sig att dom förut hade bott på samma gata jag bor på nu, och att dom numera bor i ett stort student-hyres-hus som jag kan se från mitt köksfönster. Jag föreslog att dom skulle titta åt mitt köksfönster och vinka morgonen efter, men när morgonen väl kom så såg jag inga vinkande malaysia-studenter. Kanske blev dom uttråkade när jag beskrev skillnaden mellan A till Z-alfabetet och vårat Svenska alfabet, något som jag trodde skulle fascinera även den mest inbitna språk-hataren.
Det bjöds som sagt på frukt, kakor, te, läsk och annat. De två litauiskorna gick vid ett tillfälle iväg för att hämta läsk, och när dom kom tillbaks så berättade dom att dom hade frågat en ”skäggig smurf” om han kunde hälla upp läsk från flaskan han höll, och att denne smurf hade blivit väldigt överraskad när dom tog flaskan ur hans händer och sprang iväg med denna.
Medan vi stod vi ett runt stå-bord, så såg jag plötsligt en mörk man med långt skägg och stora vita ögon, som ställde sig bredvid mig. Det var skäggsmurfen! Men han var inte bitter över läsk-stölden, och vi insåg ganska snart att han hade ögonen på den ena av litauiskorna… Det visade sig att han var pakistanier, pratade 6 språk, jobbade  på universitetet, och att han bygger robotar! När träffade du förresten senast en 6-språkig skäggig pakistanier som bygger robotar?
Han var ett charmtroll den där, och vi skrattade gott åt hans historier. Kanske skrattade vi för mycket, för efter ett tag lämnade han oss och satte sig ensam vid ett bord en bit bort.
Sedan bjödes det upp på dans till Österrikisk folk-musik, och den inspanade litauiskan blev uppbjuden av en medelålders herre som inte såg ut att vara tidernas bäste dansare, men kul hade dom! Och den skäggige pakistanierns blick då han fick se de två dansa….om blickar kunde döda..!
Efteråt kom han tillbaks till vårat bord och började prata om sitt robot-jobb. Han sa att han kunde skicka ett youtube-klipp via mail till litauiskan, eftersom hon verkade intresserad, vilket ju gifvetvis får anses vara ett illa dolt försök att hålla kontakten. Som avrundning på den historien kan jag meddela att han skickade en länk så fort han kommit hem, och att ha som svar fick ett enkelt ”thank you!” Hon var mer intresserad av roboten än något annat.

Har just varit och klippt mig. Jag frågade frisörskan om hon kan engelska, hon sa ”a little bit”. När jag skulle förklara hur jag ville ha håret så försökte hon fråga mig nåt, men snubblade på de engelska orden. ”i hate english!” sa hon, och skrattade. Resten av besöket satt jag där och hade dåligt samvete 🙁
Fast håret blev ganska bra till slut, tack och lov.

Jag borde verkligen skaffa ett anteckningsblock som passar i jackfickan. Idag hade jag tänkt handla en hel del grejer, men jag har en stark känsla av att det är en massa av grejerna jag har glömt bort att jag måste handla. Jeans och dammsugare finns dock på min mentala inköpslista, och kanske ett och annat PS3-spel, och glögg.

Sitter på McDonalds igen, för att surfa på deras internet. Riktigt trött på det här stället, men eftersom mitt beställda internet vägrar komma så får jag stå ut här när jag behöver internet. Damen bredvid stinker starkt av parfym, har hon badat i det? Det skulle kunna vara raketbränsle också, med tanke på hur starkt det luktar. Ska jag testa att sätta eld på henne? Lite nyfiken är jag faktiskt.

På fredagar är det knökfullt här av ungdomar i mellan-tonåren. Man ser på dom att detta är mental förberedelse inför den ålder då dom kan gå ut på klubb och annat på riktigt. Men hur kul kan det vara att sitta på McDonalds? Vissa av dom har kavaj. Det passar inte in här. Här ska man ha skjorta och jeans, som aldrig nånsin har blivit strukna, det är min filosofi. Fast just nu har jag inga jeans iofs, eftersom jag förra söndagen var ute och fotade med en kollega/vän. Jag försökte skruva av en grej på ett kameratativ, men det gick inte med handkraft, så jag försökte med att peta upp den med hjälp av en bläckpenna. Dock gick toppen av pennan av, jag svor eftersom det var min enda penna, och sen la jag den jeansfickan.
Nästa dag hade jag en stor fläck av bläck över byxbenet, pennjäkel hade gått sönder så att all bläck rann ut.

Märks det att jag har idé-brist idag?

När jag kommer på fyndiga saker att skriva om i min blogg men inte har en dator med internet i närheten så brukar jag skriva ner några korta ord för att jag ska komma ihåg historierna när jag väl kommer till en dator. Min senaste anteckning: ”Köer i Beligen. Något om grått hår”.
I fortsättningen ska jag försöka vara mer utförlig med mina anteckningar, för jag har inte den blekaste vad det där handlade om…

Jag har för övrigt beställt en cykel!

”892: Sigurd the Mighty of Orkney strapped the head of his defeated foe, Máel Brigte, to his horse’s saddle. The teeth of the head grazed against his leg as he rode, causing a fatal infection.^”